Hörs inte, nämns inte, syns inte, finns inte? : En kritisk diskursanalys av fyra offentliga utredningar om våld i hbtq-relationer

Sammanfattning: Våld i nära relationer är ett globalt samhälls- och folkhälsoproblem. Sverige är folkrättsligt förpliktat att ha en lagstiftning som överensstämmer med ratificerade konventioner som har till uppgift att bekämpa detta globala problem. Konventionerna och såväl svensk som internationell forskning om våld i nära relationer handlar främst om mäns våld mot kvinnor. Det finns visserligen studier som uppmärksammar hbtq-personers utsatthet för partnervåld. Emellertid finns inga särskilt utformade insatser mot våld i nära relationer för hbtq-personer inom ramen för socialt arbete. Syftet med detta arbete är att analysera och problematisera hur våld i nära relationer i allmänhet och våldsutsatthet i hbtq-relationer i synnerhet konstrueras i offentliga dokument över tid. Genom ett socialkonstruktionistiskt perspektiv och med utgångspunkt i queerteori ämnar arbetet utröna om och hur hbtq-personer konstrueras som målgrupp för samhällets stöd. Studien omfattar även hur kön, genus och sexualitet konstrueras och förstås i det empiriska materialet. Empirin består av fyra av statens offentliga utredningar som sträcker sig från år 1994 till 2021. Med Norman Faircloughs (2010) kritiska diskursanalys som analysmetod har 13 diskurser om våld i nära relationer identifierats. Av dessa har en diskurs visat sig vara intakt över tid: "diskursen om den utsatta kvinnan". Undersökningen visar att utredningarnas diskurser främst konstruerar kvinnor i heterosexuella relationer som våldsutsatta. Män konstrueras som våldsutövare då våldsamt beteende associeras med maskulinitetsnormer. Kön konstrueras i enlighet med det binära genussystemet som antar att man antingen är man eller kvinna. Genus förstås som en spegling av det biologiska könet. Sexualitet konstrueras som en binär uppdelning i antingen heterosexualitet eller homosexualitet. Från och med utredningen från 2014 förstås våldet inom hbtq-parkonstellationer som våld i "samkönade relationer". Homosexuella personer konstrueras sålunda som en målgrupp för socialtjänstens arbete men däremot inte bisexuella, queer- eller transpersoner.