Socialt hållbar stadsutveckling : Strategier för att stärka den sociala hållbarheten i svensk kommunal planering

Sammanfattning: I planerings - och stadbyggnadssammanhang har social hållbarhet i dagsläget med en samhällsutveckling som karaktäriseras av tilltagande värdepluralism och polarisering allt mer kommit att betraktas som en viktig faktor för samhällets förmåga att hantera intressekonflikter mellan olika grupper och intressen. Forskningen avseende social hållbarhet visar dock genomgående att det saknas en allmänt erkänd definition av vad social hållbarhet är vilket hämmar det praktiska arbetet med att stärka den sociala hållbarheten i stadsplaneringen. Syftet med detta arbete är att studera hur social hållbar stadsutveckling tolkas i ett svenskt kommunalt planeringssammanhang samt hur detta gestaltar sig i strategier för att stärka den sociala hållbarheten på lokal stadsdelsnivå. För att undersöka detta har en kvalitativ fallstudie av hur kommunerna Botkyrka och Nacka i Stockholmsregionen dels tolkar begreppet social hållbarhet och dels bedriver sitt stadsutvecklingsarbete i stadsdelarna Alby och Fisksätra genomförts. Förhållanden och förutsättningarna i de båda stadsdelarna som uppfördes under miljonprogrammet är likartade, det förekommer en högre grad av socioekonomiskt utanförskap här jämfört med övriga stadsdelar i respektive kommun. Däremot är kommunernas förutsättningar markant olika, beträffande såväl demografi, ekonomi, attraktivitet och politiskt styre. Arbetet bygger på en dokumentanalys av utvalda delar av Botkyrkas och Nackas planmaterial samt intervjuer med aktörer på olika nivåer i kommunerna som har varit involverade i stadsutvecklingen. Analysen utgår från fyra centrala teman som identifierats i litteraturgenomgången av det aktuella forskningsläget om hur social hållbarhet tolkas i stadsutveckling, nämligen: social sammanhållning, rättvisa och fördelning, den fysiska miljöns betydelse samt delaktighet och genomförande. Det visar sig att trots social hållbarhet är ett mycket omfattande begrepp som är öppet för olika tolkningar beroende på den lokala förförståelsen, så är de konkreta stadsutvecklingsstrategierna för den fysiska miljön påfallande lika i båda kommunerna. Skillnaderna som förekommer mellan kommunernas planeringspraktiker handlar i stället huvudsakligen om hur deras tolkning av social hållbarhet påverkat den organisatoriska uppbyggnaden samt hur de verksamma uppfattar sin yrkesroll och kommunens ställning i regionen. Förhållanden som i sin tur påverkar hur kommunerna bedriver sitt arbete med dessa frågor i relation till civilsamhälle och privata aktörer.