Är det en mänsklig rättighet att smita från en trafikolycka? Smitningsbestämmelsen och dess förhållande till passivitetsrätten

Sammanfattning: En anklagad person har en rätt till tystnad och en rätt att inte belasta sig själv. Denna så kallade passivitetsrätt är nära kopplad till oskyldighetspresumtionen vars syfte är att förhindra att oskyldiga döms. Av Europadomstolens praxis följer att passivitetsrätten omfattas av art. 6 EKMR. Genom 5 § TBL åläggs den som varit delaktig i en trafikolycka att uppge namn och hemvist eller att lämna andra upplysningar om händelsen. När en trafikolycka inträffat är det inte ovanligt att någon som haft del i olyckan samtidigt kan misstänkas för annat brott, till exempel rattfylleri eller vållande till annans död. Detta innebär att en delaktig kan tvingas lämna belastande uppgifter om sig själv och händelseförloppet. Uppsatsens syfte är att ur ett rättssäkerhets- och rättstrygghetsperspektiv granska smitningsbrottet och dess förhållande till passivitetsrätten. För att avgöra om en kränkning av passivitetsrätten i art. 6 EKMR föreligger utgår Europadomstolen från följande tre kriterier: graden och arten av tvång, tillgången till rättsliga garantier i nationell rätt samt hur de framtvingade uppgifterna används i det straffrättsliga förfarandet. Framställningen visar på att upplysningsplikten inte i sig kränker passivitetsrätten. I de fall det inte föreligger någon brottsmisstanke aktualiseras inte rätten. Någon som då döms för smitning får inte sin passivitetsrätt kränkt. När brottsmisstanke däremot föreligger kan konstateras att 5 § TBL inte strider mot art. 6 EKMR om upplysningsplikten endast avser namn och hemvist samt påföljden för smitning utgörs av böter. En bedömning av exakt vilka uppgifter eller vilket straff som föranleder en motsatt slutsats låter sig inte göras. Sannolikt avgörs detta efter sammanvägd bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Passivitetsrätten avser garantera en god rättssäkerhet genom att minimera risken för att oskyldiga döms. Upplysningsplikten ämnar tillgodose den skadelidandes ekonomiska intresse och allmänhetens trafiksäkerhetsintresse. Detta kan sammanfattas som att intresset av en god rättssäkerhet står emot intresset av att effektivt kunna utkräva rättsligt ansvar till följd av någons felaktiga agerande. Slutsatsen som har dragits är att dessa intressen är väl avvägda genom upplysningsplikten. Detta under förutsättning att de krav som följer av passivitetsrätten i art. 6 EKMR efterföljs.