Den svenska CFC-lagstiftningen i ljuset av skatteflyktsdirektivet

Detta är en Magister-uppsats från Göteborgs universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Den 1 januari 2019 trädde Rådets Direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juni om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion i kraft. Uppsatsen undersöker vad skatteflyktsdirektivet innebär för medlemsstaternas möjlighet att CFC-beskatta delägare inom EES. CFC-beskattning syftar till att förhindra skatteflykt genom att vinster placeras i utländska lågbeskattade dotterbolag. EU-domstolens rule of reason-doktrin har länge utgjort grunden för avvägningen mellan etableringsfriheten å ena sidan och behovet av att bekämpa skatteflykt å andra sidan. I mål C-196/04 Cadbury Schweppes uttalade sig EU-domstolen om under vilka förutsättningar CFC-beskattning kan tillåtas inom EES. CFC-regler som träffar andra förfaranden än rent konstlade upplägg i syfte att kringgå lagstiftningen ansågs utgöra ett otillåtet hinder mot etableringsfriheten.Sedan skatteflyktsdirektivets ikraftträdande har medlemsstaterna en skyldighet att agera mot denna typ av skatteundandragande. Parallellt med utvecklingen på skatteflyktsområdet förefaller EU-domstolen ha utvidgat sin syn på vad som kan anses utgöra en verklig etablering.Vid tillämpning av CFC-regler finns nu två gränser att förhålla sig till, där den nedre utgörs av skatteflyktsdirektivets minimikrav och den övre av fördragen och EU-domstolens rule of reason-doktrin. Lagstiftaren tycks vid implementeringen av CFC-reglerna enbart ha tagit hänsyn till den lägre av dessa gränser, utan att i någon större utsträckning ha problematiserat direktivets tolkning utifrån primärrätten. Detta har resulterat i en svensk CFC-lagstiftning som på flera sätt är problematisk i förhållande till etableringsfriheten.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)