Underlåtenhet att bistå nödställd - en studie om den straffria underlåtenheten

Sammanfattning: I svensk rätt finns i dagsläget ingen bestämmelse om allmän skyldighet att bistå nödställda. Frågan har, historiskt sett, behandlats i utredningar och flertalet motioner har lagts fram men alla har gått i avstyrkande riktning. I brist på en straffsanktionerad hjälpplikt kan enskilda trots förmåga och hjälpmedel välja att inte ingripa utan att straffas. Lagstiftaren menar att försiktighet måste iakttas vid nykriminalisering och att man inte ska lagstifta där ett praktiskt behov av en lagstiftning inte finns. En bestämmelse om allmän handlingsplikt skulle behöva vara allmänt hållen för att täcka in ett brett spektra av situationer och omfatta alla och envar, oavsett kompetens och fysisk förmåga. En vag och allmänt hållen formulering skulle vara till men för förutsebarheten och rättssäkerheten. Från lagstiftarens sida är man vidare orolig att personer som närvarat vid en brottsplats, olycksplats eller nödsituation men underlåtit att ingripa inte kommer att ge tillkänna brott då de själva riskerar att straffas för sin passivitet. Frågan kan diskuteras ur flera aspekter. Underlåtenhet att bistå nödställda är på en moral grundad uppfattning stötande. Likgiltighet inför andra människors öden är mer än klandervärt varför en lagstiftning på området ska ses som en uppmuntran till ansvarstagande och medmänsklighet. Argument som framförts mot ett införande av en bestämmelse om allmän skyldighet att bistå nödställda har inte hindrat lagstiftning i våra grannländer. I uppsatsen behandlas norsk och dansk rätt, bestämmelserna är till sitt innehåll och straffskalor olika men stadgar båda böter och fängelse för de fall enskilda försummar sin hjälpplikt. Förutom en komparativ studie argumenterar författaren ur moralfilosofiska, politiska och juridiska perspektiv i analysen om skälen för och emot en lagstadgad skyldighet att ingripa när någon befinner sig i nöd. Författaren anser en allmän skyldighet att bistå nödställda önskvärd i svensk rätt. In Sweden, there is no general duty to rescue others in the meaning that you cannot be held liable for failing to come to the rescue of a person in distress. The matter has been discussed for several decades but enquiries and motions have been disapproved. The legislator’s opinion is that a legal requirement for citizens to assist people in distress would have to be vague in its formulation to cover different situations as well as the dutiful persons, regardless of their competence and physical capacity, which would menace the predictability of the legal system. Caution is further a prime requirement of criminalization and the legislator finds no practical need of regulation of a duty to rescue. Perhaps there is a possibility that people who were present at a crime scene or an accident and failed to act in the duty to rescue would not report a crime, since themselves could be held liable for their inaction. This would have a negative effect the whole system of witnesses, notifications and criminal complaints. There are, however, other aspects on this matter. The essence of morality and right behavior is an argument for a general duty to rescue other. To omit helping someone in need should not only be reprehensible but punishable. Such a regulation should encourage individuals to take greater responsibility as well as create a safer society. Our neighbors, Denmark and Norway have both regulations punishing omission to help others in need. The author of this essay have sprouted several perspectives such as comparative, moral, philosophical, political and legal in the analysis of advantages and disadvantages of a regulation on duty to rescue, coming to the conclusion that a regulation on the matter is desirable.