Leder Aktiv Avkastning till Aktiv Risk? : Påverkas svenska aktiefonders risktagande av historisk avkastning

Sammanfattning: Den svenska fondmarkanden har haft en enorm utveckling de senaste tio åren med en kraftigt ökad fondförmögenhet och en börs med både signifikanta upp- och nedgångar. Den höga volatiliteten på marknaden föranleder att både fonderna och deras förvaltare bör analyseras noga, bland annat för att analysera hur fonderna hanterar aktiv avkastning. Ett område som är specifikt intressant att studera i relation till avkastning är hur förvaltare ändrar sin risk som en direkt effekt av förvaltarens prestation. Sambandet antas vara kopplat till hur förvaltare blir kompenserade samt hur fondinvesterare agerar i olika avkastningssituationer. Tidigare studier från den amerikanska marknaden visar på att när en fond presterar relativt sätt ”dåligt” och avviker negativt från sitt jämförelseindex riskerar förvaltaren inte något personligen. Det innebär i sin tur att förvaltaren kan öka sitt risktagande för att på så sätt kunna förbättra resultatet. Detta fenomen uppstår eftersom kompensationsmodellerna ofta erbjuder förvaltarna en stor del fast kompensation. Att undersöka hur de svenska fondförvaltarna agerar beroende på hur de presterar och därmed utröna deras riskbeteende är av värde eftersom hur fondförvaltare väljer sin risk påverkar möjligheten till avkastning. Frågan är om riskbeteendet är en följd av hur förvaltarna kompenseras eller påverkas de kanske av andra faktorer. De fonder som ingår i studien är aktiefonder med placeringsinriktning på Sverige och den dagliga avkastning och aktiva risken har studerats halvårsvis för de senaste sex åren. Två olika metoder där avkastning och val av risk mäts har använts för att uttyda beteendet. Resultaten visar tydligt att förvaltare på den svenska fondmarknaden väljer att minska sin aktiva risk när de har presterat bättre än index första halvåret. En slutsats som kan dras är att förvaltarna eftersträvar att säkra den upparbetade positiva avkastning mot index genom att sänka den aktiva risken. Det finns således ett ”hårt” tak i ersättningsmodellen. En annan slutsats är att förvaltarna är rädda för att förlora mer än vad de redan gjort och att ersättningsmodellen inte har ett ”hårt” golv. De är inte orädda trots att de har en minimiersättning. Förvaltarna visar att de är försiktiga och är i stor utsträckning riskaverta. Att öka den aktiva risken när fonden har tappat mot index märks främst hos bolag med investeringsinriktning på små bolag.