Den politiska stjärnan : en annorlunda teoretisk uppsats om övergången från teatermetaforen till filmmetaforen

Sammanfattning: Den som vill göra det lätt för sig och slippa läsa en uppsats väntar sig därmed med all rätt en trevlig sammanfattning av dess innehåll. Och det är just en sådan ni håller framför er i er hand. Denna uppsats är ett par första trevande steg till att skapa en dialog, förvisso för vissa kanske en aning osystematisk och väldigt personligt. Men det är likväl en inbjudan till deltagande, till samtycke och misstycke. Jag har genom uppsatsen argumenterat för att det moderna offentliga handlandet är en funktion av ett dominant medium. Det dominanta mediumet är metaforen som beskriver vår verklighet och vad som är sant. Ett medium är en abstrakt scen varpå våra tankar iscensätts. Förr var teatern metaforen för hur vi kunde förklara och illustrera vår verklighet. Att beskriva något som teatralt är numera förlegat. Teatermetaforen har förlorat sin förklaringskraft och blivit ersatt av nya dominanta media. Vår verklighet har i denna process blivit filmisk och då inte bara som en ytlig jämförelse, utan den har förändrat vår förnimmelse av den sociala verkligheten och dess handlande. Vad är det då dessa metaforer beskriver? Jo, jag utgår ifrån att livet är i sitt innersta väsen ett rollspel, att våra liv är försök till att iscensätta samhällets tillåtna (och varför inte även otillåtna) roller. Detta rollsystem hänger väldigt nära ihop med den samhällsklass som besitter produktionsmedlen. Såsom Marx skriver så är våra tankar, och i min tolkning även våra roller, en ideologisk återspegling av produktionsförhållanden. Rollspel utifrån den katolska kyrkan är inte likadant som ett rollspel utifrån de feodala furstarna. I och med borgerligheten tog över rollspelssystemet (och produktionsmedlen) ifrån kyrkan och feodaladeln fick vi kapitalismen och den representativa demokratin såsom verklighet. Detta rollsystem bygger mer än de tidigare nämnda på en rationell rollfördelning. Rollspelet hade sekulariserats, det vill säga rollsystemets trovärdighet hade inte längre en gudomlig metafysisk dimension att falla tillbaks på. Det sakrala blev profant. I stället fick vi en profana metafysiska dimensioner såsom folkvilja och marknaden. Människorna blev nu reglerade rollgestaltare, där skillnaden mellan rollerna och rollgestaltarna betonades. Till skillnad ifrån kyrkan och feodalherrarna som försökte upphäva just denna skillnad mellan roller och rollgestaltare (offentligt och privat) försökte borgerligheten förstärka dessa skillnader. Särskilt genom att betona en bestämd och hedervärd skillnad mellan de temporära roller som utdelas (t. ex. politikerrollen) och de personer som fått rollerna (personen som blir politikern). Teatern, som innan var ett sociologiskt experiment för att diskutera det nuvarande samhälle och dess möjliga handlingar och alternativa samhällen och alternativa handlingar, blev nu ryggraden i det nya rollspelet. De folkligt valda fick inte sko sig själv (privat rollsfär) genom sitt ämbete (offentligt rollsfär). Men i samma vända som vårt politiska rollspel och våra politiska rollgestaltare flyttat in på samma scen som skådespelarna (film och tv-mediumet) framkommer något mer frapperande med det moderna rollspelet. Handlandets natur har förändrats. När den feodale fursten skulle iscensätta sig själv och sin makt skilde sig detta ifrån en skådespelares iscensättning av en kung genom att kungen själv satte sitt egna huvud på spel vilket skådespelaren icke gör. För att ha kunnat bli en verklig furste måste döden gått in som borgenär för att garantera att rollspelet var äkta. Vanlig teater saknade varje spår av absoluta konsekvenser. Det är dessa konsekvenser som skilde teatern åt från verkligheten. Döden är därmed det starkaste stilistiska och retoriska grepp för att skapa trovärdighet åt ett rollspel. Trovärdigheten kunde bara avgöras huruvida dess aktörer drabbades av dess konsekvenser som rollspelet förutsåg. Den borgerliga rollspelet luckrade upp dessa konsekvenser genom att införa teatern som norm, vi fick ett modernt kodifierat rollspel i form av rationella och uppsplittrade sociala organisationer. Handlingarna skedde inte godtyckligt, de var föreskrivna likt en skådespelares manus utan död och personliga nycker. Därmed dog makten. Dess kropp delades upp i ett oöverskådligt samhälle på ett antal oöverskådliga sociala organisationer (statliga och privata). Den postmoderna politiken är en iscensättning av en politik som inte längre finns i massmedia. Det är inte bara personifieringen av ett opersonligt system. Det som skulle kunna beskrivas som strukturer och rationella processer blir i mediumets skrud en personlig värld med personlig makt och personliga krafter. Liksom filmstjärnan är den politiska stjärnan en hyllning till personligheten och dess makt i en västvärld där den inte längre finns. Det vi genom mediumet förnimmer är inte handlandet, utan en medial iscensättning av ett handlande. Politiken är en produkt som säljs för att dämpa en efterfrågan av makt, men likväl en produkt som säljs för att rättfärdiga det borgerliga rollsystemet, att dölja dess rationella och opersonliga natur. Genom att konsumera det förverkligas den sen-kapitalistiska verkligheten. Det vi betalar med är oss själva; vi ställer oss själva till systemets förfogande och just därför vi ställer oss till förfogande får systemet trovärdighet.