Diskurser om specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd. En diskursanalytisk studie av artiklar i facktidskriften Förskolan

Sammanfattning: Syftet med studien är att synliggöra och analysera de diskursiva framställningarna, av specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd, i fem artiklar i förskollärarnas facktidskrift Förskolan. Teorin utgår från ett socialkonstruktionistiskt och diskursteoretiskt synsätt med antagandet att vi tillsammans använder språkliga handlingar för att konstruera en verklighetsförståelse (Bergström & Boréus, 2000a, b; Winther Jørgensen & Phillips, 2000; Dahlberg, Moss & Pence, 2001). Denna teoretiska plattform ger en syn på språket som havande en central roll i hur människors identiteter, relationer och trosuppfattningar formas och det innebär att texter får konsekvenser för läsarnas tankar och handlingar (Fairclough, 1992). Metoden som används är diskursanalys, inspirerad av Faircloughs kritiska diskursanalys. Det empiriska materialet består av samtliga artiklar (fem stycken), från år 2012 och 2013 i tidningen Förskolan, som bedömts beskriva specialpedagogik och barn i behov av särskilt stöd. Resultatet visar hur texterna beskriver barn i behov av särskilt stöd som barn med svårigheter utifrån en kompensatorisk specialpedagogisk diskurs. I texterna visar sig en bristdiskurs när språkbruket beskriver hur barn med särskilda karaktäristika är i svårigheter, eller riskerar att hamna i svårigheter på olika sätt. Barn med svårigheter inom språk och kommunikation beskrivs i texten framför andra grupper av barn med andra svårigheter. Barn i behov av särskilt stöd blir i texterna det tysta barnet i en vetenskaplig diskurs. Barnen görs tysta i texterna eftersom deras röst är obefintlig. Det är forskaren inom det vetenskapliga området som i artiklarna uttalar sig om barnet i behov av stöd. I beskrivningar av hur barn som inte leker med andra, och/eller inte finns med i gruppgemenskapen, riskerar en positiv utveckling framkommer hur de kan ses som barn i behov av särskilt stöd. Stöd behöver ges med syftet att de ska bli delaktiga i gemenskapen i barngruppen för att kunna leka med andra barn. I denna grupptillhörighetens diskurs visar sig en traditionell psykologisk/sociologisk diskurs som kan länkas tillbaka till Barnstugeutredningen där lek och utvecklingspsykologiska diskurser starkt fördes fram. I artiklarna finns också diskursen om hur det särskilda stödet ges mer generellt, som en gruppinsats. Resultatet indikerar vikten av att i specialpedagogiska sammanhang rikta blicken mot pedagogen och verksamheten samt definiera vilka barn vi i förskolan menar när vi benämner dem som barn i behov av särskilt stöd. För att verksamheten ska bli så bra som möjligt för barn som riskerar att hamna i svårigheter, eller redan är i svårigheter, bör vi se över barngruppernas storlek och pedagogernas kompetens. Barn i behov av särskilt stöd ska ha inflytande över sin tillvaro på förskolan och individuellt stöd för de barn som behöver det måste vara möjligt att ge i förskolan.