Sexualbrottsoffer i domstolen - Om rättens föreställningar om våldtäktsoffer

Sammanfattning: Den svenska sexualbrottslagstiftningen ska skydda från intrång i den kroppsliga integriteten och rättsskyddet ska inte vara beroende av brottsoffrets beteende eller motstånd. Rättsprocessen har dock inte alltid inneburit ett skydd från kränkande intrång i den personliga och sexuella integriteten för sexualbrottsoffer. Syftet med denna uppsats är att undersöka om rätten förhåller sig objektiv och opartisk i en process där material som visat sig sakna rättslig relevans tagits upp. Utifrån en analys av våldtäktsdomar från hovrätterna under år 2012 ska jag undersöka om den rättsliga bedömningen påverkas av fördomar och värderingar. Har detta i så fall inverkan på rättstillämpningen och hur brottsoffret framställs i processen. Vidare undersöks om likabehandlingsprincipen efterlevs och vad domstolen kan göra för att undvika att bedömningen påverkas. Parternas utsagor blir ofta avgörande för rättens bedömning i våldtäktsmål. För att stödja sina utsagor har båda parter en relativt obegränsad frihet att ta in vilka bevismedel de vill. Rätten måste därför kunna skilja ut fakta som är relevanta från fakta som inte är det. När domstolen värderar bevisning har det visat sig ha betydelse om offren varit berusade under övergreppen. Bevisning som i andra fall värderas stark kan då lämnas utan hänseende. Rätten borde ta ett större ansvar för att frågor och bevis inte bara handlar om målsäganden utan även ger en bild av den tilltalade. Rätten utgår nämligen från att målsäganden samtyckt till den åtalade gärningen till dess hennes ovilja är bevisad. Detta påverkar rättstillämpningen på så sätt att tvångsrekvisitet i våldtäktsparagrafen blir beroende av kvinnans viljeuttryck. Samtidigt har det visat sig ge plats åt förlegade värderingar i rättens bedömning då kvinnors sexualitet ses som passiv och tillgänglig.