Beskattning av inkomst under konkurs

Sammanfattning: Frågan om skattskyldighet vid konkurs är idag inte reglerad i lag. Före avgörandet RÅ 1955 ref. 21, delades skattskyldigheten mellan konkursgäldenär och konkursbo och hela inkomsten blev beskattad. Men sedan 1955 års avgörande blir konkursboet inte beskattat för inkomst av sådant slag som boet före 1955 blev beskattat för. Ett flertal rättsfall efter år 1955 bekräftar att konkursbo inte ska beskattas för inkomst som uppkommer i samband med avveckling av gäldenärs tillgångar eller för avkastning som ingår i konkursboet som kan uppkomma om konkursförvaltaren väljer att driva rörelsen vidare. Konkursbos befrielse från skattskyldighet gäller oberoende av vilket inkomstslag inkomsten härrör från. Skattskyldigheten kvarstår i den mån den finns, hos konkursgäldenären. Konkursgäldenären beskattas för alla inkomster som uppkommer före konkursutbrottet och för vissa inkomster som uppkommer efter konkursutbrottet. I och med utgången i RÅ 1991 not. 246 har konkursgäldenären inte beskattats för näringsinkomster. I dagsläget finns det inte någon tillfredställande form för hur beskattningsfrågan vid konkurs löses och det kan tyckas märkligt att vissa inkomster inte beskattas alls under en konkurs speciellt då en konkurs lämnar överskott eller avskrivs. Frågan om vem - konkursgäldenären och/eller konkursboet - som bör vara skattskyldig för inkomst behandlades av Uppbördsutredningen redan 1969 i Ds Fi 1969:13. Utredningen resulterade i två huvudförslag varav det första innebär att skattskyldigheten delas mellan gäldenär och konkursbo alternativt att skattskyldigheten endast åvilar gäldenären. Det första alternativet bygger på förutsättningen att konkursboet själ bör svara för skatt på den inkomst, som förvaltningen av gäldenärens tillgångar medför. Detta medför skattskyldighet för boet vilket innebär att boets skatt kommer att utgöra massagäld. Konkursboet skulle alltså bli skattskyldigt för inkomst av kapital och näringsverksamhet. En förutsättning bör dock vara att dessa förvärvskällor lagts under boets förvaltning. För gäldenärens del innebär förslaget att han är skattskyldig för inkomst i de förvärvskällor som övergår till boet fram till och med den dag då beslut om konkurs fattas. För tiden därefter är han skattskyldig för inkomst som han själv förfogar över. Det andra alternativet innebär att skattskyldigheten endast åvilar gäldenären. Alternativet innebär att gäldenären anses skattskyldig för all inkomst, även för inkomst som kan uppkomma genom att boet exempelvis fortsätter att driva gäldenärens verksamhet vidare alternativt avyttrar gäldenärens egendom. Konkursboet lämnas enligt detta alternativ helt utanför beskattningen och gäldenären beskattas enligt vanliga regler. Då konkursboet enligt detta alternativ inte anses skattskyldigt uppkommer ingen massafordran i de fall skattepliktig inkomst, genom boets förvaltning, uppkommer under konkursen. Istället får staten en skattefordran på gäldenären, vilken får anses som osäker och de medel som skulle ha använts för betalning av skatten kan delas ut till borgenärerna. Utredningens förslag ledde dock aldrig till någon förändring på området. En bedömning utifrån grundläggande skatterättsliga principer visar att utredningens förslag att gäldenären beskattas för tjänst och konkursboet beskattas för inkomst i de förvärvskällor som lagts under boets förvaltning är att föredra jämfört med om gäldenären anses som skattskyldig för samtliga inkomster. Ytterliggare ett perspektiv på frågan om vem som bör vara skattskyldig för inkomst fås genom att utgå ifrån betydelsen av konkursboets juridiska status och den reglerade skattskyldigheten i 3 och 6 kapitlet IL. Konstateras kan att konkursbo i egenskap av juridisk person torde kunna betraktas som ett skattsubjekt då det inte explicit undantagits i inkomstskattelagen. Ovanstående betraktelsesätt leder till att både konkursbo och konkursgäldenär kan betraktas som skattskyldiga. Av bestämmelserna i inkomstskattelagen om återföring av gjorda fondavsättningar framgår att gäldenären vid konkurs ska beskattas för dessa tidigare avsättningar. I de fall då avdragen ska återföras till beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet uppstår en oklarhet mellan lagtextInkomstskattelagen 30 kap. 7-10a §§, 31 kap. 19-21 §§ och 34 kap. 14-17 §§. och praxis eftersom praxis genom RÅ 1991 not. 246 undantagit gäldenären från skattskyldighet i inkomstslaget näringsverksamhet. Avslutningsvis lämnas ett förslag på hur beskattningsfrågan kan lösas genom att låta konkursboet skattemässigt träda i gäldenärens ställe för de tillgångar och den verksamhet som förvaltas av boet för det beskattningsår under vilket konkurs inträffar, när det gäller inkomstslaget näringsverksamhet. D.v.s. konkursboet träder i gäldenärens skattemässiga situation. Härigenom undviks de praktiska svårigheter så som värderingsproblematiken, räkenskapernas skick etc. som kan föreligga vid värdering av tillgångar som övergår till konkursboets förvaltning då gäldenären är en juridisk person. Förslaget innebär kontinuitet i verksamheten samt att all inkomst blir beskattad med endast relativt små förändringar i inkomstskattelagen. Fråga är om det inte är tid att se över beskattningssituationen vid konkurs och inte som idag hålla fast vid ett system som saknar struktur. En möjlig orsak till att rättsläget har fått vara oklart så länge kan vara okunskap och bristande resurser hos förvaltare och Skatteverket.