Att hjälpa utan att stjälpa - Materiell processledning och rättegångsfel

Sammanfattning: Under förberedelse och huvudförhandling i svenska rättssalar är domaren skyldig att bedriva så kallad materiell processledning, d.v.s. genom frågor och påpekanden se till att målet blir tillfredsställande utrett. Hur långt denna skyldighet sträcker sig hör till en av de mest debatterade frågorna inom processrätten, då långtgående processledning kan uppfattas som, eller rentav utgöra, opartisk rådgivning från domstolens sida. Processledningen ser olika ut beroende på om tvisten är dispositiv eller indispositiv, men det finns viss vägledning för domstolarna att luta sig mot. Eftersom processledningen ska tillämpas på i princip allt processmaterial som förekommer i en tvist tar den sig olika form då den täcker allt från avhjälpande av ett otydligt yrkande, till att förmå en part att förstå innebörden av principen om det bästa bevismedlet. Vidare kan processledningen påverkas av om parterna är representerade av ombud eller om målet rör tvingande lagstiftning till gagn för den ena parten. En felaktig processledning kan aktualisera bestämmelserna om rättegångsfel. Om processledningen är så bristande att den inverkar på målets utgång, undanröjs domen och återförvisas till en lägre instans för erforderlig behandling. I ett sådant fall föreligger domvilla. Var gränsen för en bristande materiell processledning går är inte klart definierad, vilket har sin förklaring i att processledningen är en fråga om enskilda lämplighetsavvägningar på olika slags processmaterial. Trots svårigheterna är det möjligt att konstatera ett flertal situationer som bör föranleda att domvilla är för handen. Sådana situationer är ofta relaterade till att domstolen inte skaffat sig klarhet kring innebörden av parternas yrkanden. Att gränsen inte är glasklar är troligtvis en nödvändighet, då en alltför långtgående reglering på området riskerar att hämma processen. Samtidigt är risken för ett opartiskt agerande konstant överhängande.