Skadeståndet vid offentlig upphandling

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: En upphandlande myndighet som inte följt bestämmelserna i lagen om offentlig upphandling ska ersätta därigenom uppkommen skada för en leverantör. Bestämmelsen, som baseras på ett EU-direktiv, är tämligen intetsägande och dess tillämpning är oklar. Principer för ersättningsnivåer har utarbetats genom praxis, men oklarheter rörande under vilka förutsättningar skadestånd ska utgå och huruvida de bakomliggande syftena i direktivet fått genomslag i svensk rätt kvarstår. Skadeståndet nedsattes i ett hovrättsfall till 0 kr av anledningen att anbudsgivaren inte ansågs ha vidtagit rimlig aktsamhet för att begränsa sin skada, eftersom någon ansökan om överprövning av upphandlingen inte ingavs inom föreskriven tid. Således görs skadeståndet beroende av att en ansökan om överprövning sker, vilket väcker frågor om vilken funktion skadeståndet har och om det är förenligt med direktivets preventiva syfte att använda sig av i hovrättsfallet nyttjade begränsningar. Ett antal nya regler infördes år 2010 i lagen om offentlig upphandling, vilka främst syftar till att förhindra otillåten direktupphandling. Möjlighet att överpröva ett avtals giltighet förekommer sedan dess och det aktualiserar spörsmålet hur skadeståndet påverkas i situationer då en otillåten direktupphandling skett. I arbetet utreds vilken praktisk betydelse skadeståndet har i dagens läge, speciellt avseende förhållandet till överprövning samt då en otillåten direktupphandling skett. Uppsatsen behandlar även vilken ersättningsnivå som ska gälla, vem som är skadelidande, vid vilken tidpunkt en skada uppstår samt hur skadebegränsningsplikten och medvållandeansvar kan påverka ett eventuellt skadestånd. Dessutom utreds huruvida Sverige uppfyller kraven som ställs i det bakomliggande direktivet. Slutsatserna blir att det går att fastställa relativt klart vilka ersättningsnivåer som ska gälla och vem som anses lida skada. Däremot är det svårare att bestämma när en skada anses uppkomma och vad som innefattas i medvållandeansvar samt vad som med beaktande av olika bakomliggande omständigheter bör innefattas i skadebegränsningsplikten. Eftersom Sverige inte valt att införa begränsningar i rätten till skadestånd, vilket är möjligt enligt direktivet, så är det tveksamt om det preventiva syftet uppfylls och om det är lämpligt att införa långtgående begränsningar med stöd av en princip. Min uppfattning är att ett klargörande bör ske, förslagsvis lagstiftningsvägen. Det hade ökat förutsebarheten och minskat den osäkerhet som för tillfället finns kring skadeståndsfunktionen.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)