Ending the symbols shattering: Bringing perpetrators to justice for the destruction of immovable cultural property in armed conflict

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Uppsatsens syfte är att undersöka huruvida kulturegendom tillmäts ’tillräckligt skydd’ av internationell rätt i väpnade konflikter, med betoning på den juridiska grunden för att åtala förstörelse av kulturarv som ett krigsbrott under internationell straffrätt. Jag undersöker hur de mest relevanta traktaterna i internationell rätt har uppstått sedan antagandet år 1954 av Haagkonventionen för skydd av kulturegendom i händelse av väpnade konflikter. 1954 års Haagkonvention introducerade den juridiska termen ’kulturegendom’ och fastslog att ’skada gentemot kulturegendom tillhörandes något folk är en skada gentemot hela mänsklighetens kulturarv’ [min översättning]. Detta fastslog den normativa tonen som sedan reproducerats i senare traktater, av vilka en av de mest betydelsefulla varit 1999 års andra Haagprotokoll om skydd för kulturell egendom i händelse av väpnad konflikt. Protokollet korrigerade betydande svagheter i Haagkonventionen och skapade en juridisk grund som utgör en brygga mellan Haagkonventionen och internationell straffrätt. Jag fortsätter med att undersöka de största rättsfallen ifrån Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien samt ifrån Internationella Brottmålsdomstolen. Efter att ha undersökt rättsfallen Jokić och Strugar ifrån ICTY finner jag att Tribunalen enbart gjort ett klent försök att åtala den omfattande förstörelsen av Dubrovnik i nuvarande Kroatien. Kultur-egendom utgjorde enbart en mindre del av rättsfallen och Tribunalen omfattade inte riktigt möjligheten att utveckla rättsområdet. Däremot finner jag också att traktaterna i sig har en juridisk styrka och att rättsfallen varit nödvändiga för rättsutvecklingen. Efter att ha läst ICC:s rättsfall al-Mahdi ifrån den 27 september 2016 menar jag att ett ’tillräckligt skydd’ av kulturegendom existerar idag, vilket framkommer av rättsfallet. Anledningarna är dels att fallet bedömdes vara av nog stor betydelse att passera domstolens allvarlighetströskel [min översättning] samt att domstolen tydligt förklarar grunderna för den åtalades straffansvar. Domstolen söker på ett mycket bra sätt att utveckla rättsområdet. Däremot finner jag att även om ett ’tillräckligt skydd’ finns idag är det i ett kritiskt läge och kan mycket väl bli en bortglömd parentes i rättshistorien, ifall alltfler stater drar sig ur Romstadgan. Jag ser fortfarande många möjligheter och menar att utvecklingen mot att skydda kulturegendom och åtala förövare för dess förstörelse går framåt.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)