Gränsöverskridande resultatutjämning - En undersökning av moderbolagets beviskrav vid koncernavdrag

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: I Marks & Spencer-domen slog EU-domstolen fast att det strider mot etableringsfriheten att inte tillåta gränsöverskridande förlustavdrag när förlusterna inte kan utnyttjas i det utländska dotterbolagets hemviststat, det vill säga när förlusterna är så kallade slutliga. Nyligen lämnade EU-domstolen förhandsavgöranden i de två svenska målen Holmen och Memira där Marks & Spencer-principen bekräftas. Trots att moderbolagen själva ansåg sig klart ha uppfyllt de beviskrav EU-domstolen ställt valde HFD att avvisa ansökningarna och undanröja förhandsavgörandena. Syftet med uppsatsen är att undersöka moderbolagets beviskrav gällande att förlusterna är så kallade slutliga, samt att kritiskt granska HFD:s avvisningsbeslut i Holmen och Memira. Uppsatsen ämnar också att diskutera den rättsosäkerhet för svenska företag som följt av HFD:s agerande. Sammanfattningsvis kan konstateras att tydligare bevisregler är nödvändigt för att de svenska bestämmelserna ska kunna anses vara rättssäkra. Beviskravet i skatteprocessen är generellt ställt vid sannolikt, men det är i den här situationen inte helt tydligt vad det kravet faktiskt innebär. Moderbolaget kan visa att förlustbolaget själv inte kan utnyttja förlusterna genom att visa att bolaget likviderats, fusionerats, gått i konkurs eller att tidsfristen för att utnyttja förlusten har passerat. Det är däremot inte lika enkelt att visa att det inte finns möjlighet för utomstående part att efter en överlåtelse utnyttja förlusten. Ett sätt att nå upp till beviskravet är att visa på att det finns bestämmelser i dotterbolagsstaten som begränsar en sådan möjlighet. Finns inga sådana begränsningar kan moderbolaget nå upp till beviskravet genom att visa att det inte finns någon köpare till bolaget. Detta är emellertid ett relativt högt krav att ställa på den skattskyldige, som dessutom vållar ytterligare bevisfrågor. Det borde räcka med att visa att en avyttring av affärsmässiga skäl vore omotiverad eller åtminstone oetisk. Lyckas moderbolaget visa något av ovanstående har det enligt mig uppnått sitt beviskrav. Avslutningsvis kan konstateras att HFD:s avvisningsbeslut innebär att rättsosäkerheten hos svenska företag fortfarande är lika stor. Domstolen hade en möjlighet att skapa prejudikat och därmed skapa förutsebarhet på rättsområdet, men valde att inte göra detta – något som starkt kan kritiseras. Företag borde emellertid kunna förutse sitt utfall genom att titta på EU-domstolens förhandsavgörande.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)