Varför får kon kalvningsförlamning och hur kan förekomsten minskas

Sammanfattning: När en ko drabbas av kalvningsförlamning leder det till ekonomiska förluster för lantbrukaren. Det är inte bara på grund av de direkta veterinärkostnaderna för att bota kalvningsförlamningen utan även eftersom kalvningsförlamning ökar risken för andra sjukdomar, så som mastit och kvarbliven efterbörd. Kalvningsförlamning kännetecknas av en snabb sänkning av kalcium i blodet i samband med kalvning, detta då råmjölk kräver mycket kalcium. När kalciumhalten sjunker leder det till att kon blir förlamad eftersom kalcium krävs för att kontakten mellan muskler och nerver ska fungera. För mycket kalium, för lite magnesium och hög kalcium: fosfor-kvot i foderstaten är också förknippat med kalvningsförlamning. Risken för kalvningsförlamning ökar med ökad ålder och Jersey är den ras som enligt denna litteratursammanställning löper högst risk att drabbas. Hög mjölkavkastning i tidigare laktation har också visat sig öka risken för kalvningsförlamning. Det finns olika utfodringsstrategier under sintiden som sägs minska risken för kalvningsförlamning. Ett sätt är att minska mängden katjoner i foderstaten, vilket gör att kon hamnar i ett acidotiskt tillstånd. När kon är i ett acidotiskt tillstånd kommer hon att mobilisera mer kalcium från skelettet och öka upptaget från tarmen, detta gör att kon vid kalvning har mer tillgängligt kalcium vilket minskar risken för kalvningsförlamning. Nackdelen med att utfodra med lågt ”dietary cation-anion difference” är att vissa fodermedel orsakar minskat foderintag. Syftet med denna litteraturstudie är att utvärdera hur utfodring påverkar förekomsten av kalvningsförlamning, vilka djur som löper störst risk att drabbas och hur man kan anpassa utfodring under sintiden för att minska förekomsten.