Förvaltningsdomstolens materiella processledning - en tillfredställande garanti för den enskildes rättsskydd?

Sammanfattning: När den enskilda överklagar ett förvaltningsbeslut står den ofta som ensam motpart i rätten mot myndighetens processjurister. För att den enskilde ska kunna ta till vara på sin rätt och obalansen inte ska bli oskäligt stor mellan parterna har domaren lagstadgade möjligheter att påverka processen så att den enskildes rätt tas tillvara. Denna uppsatsens syfte är att undersöka om en sådan ordning kan anses vara tillfredställande för den enskildes behov av rättsskydd i domstolsprocessen. Frågan har angripits med hjälp av rättsdogmatisk metod för att utröna den praktiska tillämpningen av de relevanta lagrummen. Det framkommer att det är många skilda faktorer som påverkar domarens agerande i rätten. Därefter studeras rättssäkerheten i processordningen med fokus på legalitets- och objektivitetsprincipen och hur dessa principer förhåller sig till domarens regeltillämpning. Resultatet visar att det inte finns någon given konsensus kring hur och när den materiella processledningen ska tillämpas utan det vilar på den enskilde domaren att avgöra när så är lämpligt. Ur den enskildes rättssäkerhets- perspektiv finns mer att önska av både förvaltningsprocesslagens tydlighet och den intresseövervakning som domaren utövar. Det finns praktiska faktorer som förklarar förvaltningsprocesslagens utformning och förvaltningsrättsliga principer som förklarar domarens intresseövervakning. Den slutsats som nås är att domarens materiella processledning möter behovet av den enskildes rättsskydd på ett tillfredställande sätt.