Högläsningens språkliga samspel. En studie av samspelet mellan lärare, barn och bilderbok vid enskild litteraturläsning i förskolan.

Sammanfattning: Studien syftade till att undersöka det språkliga, multimodala samspel som uppstod under upprepad enskild högläsning på en förskola. Studiedesignen var en videoobservationsstudie av enskild högläsning i förskolan, där 3 lärare och 6 barn medverkade vid sammanlagt 32 lästillfällen. Det empiriska materialet samlades in genom videoobservationer och observationer. Analysen syftade till att besvara studiens frågeställningar utifrån sociokulturella, litteracitets- och interaktionsteoretiska perspektiv, med syftet att utforska samspelet mellan lärare, barn och bok, liksom upprepningens betydelse för detta samspel. Studien redogjorde för de uttryck för multimodalt samspel som uppstod under enskild högläsning på en förskola. Studien visade på hur boken som medierande redskap medverkar till samspel, genom att dess meningsinnehåll i text och bild erbjuder möjlighet till samspel mellan lärare, barn och bok. De multimodala språkliga redskap som studiens resultat visade som tillgängliga i samspelet, utgjordes av både verbala redskap som frågor, kommentarer, och av kroppsspråkliga redskap som pekande, gester, ljud i den dramatiska läsningen och ansiktsuttryck. Olika slags samspel genererades beroende på de olika sätten som barn och lärare interagerade med varandra och med boken. Detta samspel utgjordes av uppmärksamhet, avkodning, meningsskapande, intersubjektivitet, inferens, appropriering, kritisk läsning samt humoristisk och litterär läsupplevelse. Studiens kunskapsbidrag beskrev dramatisk läsning som strategi till samspel och hur den fungerade som multimodal scaffolding av bokens meningsinnehåll. Dramatisk läsning synliggjorde skillnader i barnens sätt att möta bilderböckernas meningsinnehåll, liksom hur dessa påverkade fokus för samspelet, mot samspel antingen mellan barn och bok, eller mellan barn och lärare. Studien visade på att användandet av humor i läsningen kräver att individen hanterar komplicerade litteracitetsprocesser, och ett av studiens omedelbara kunskapsbidrag var en ökad medvetenhet om hur man själv som högläsare kan använda sig av humor för att initiera samspel. Slutligen åskådliggjordes upprepningens betydelse för samspelet mellan lärare, barn och bok. Studiens forskningsbidrag synliggjorde den variation som skapades genom upprepningen, genom att olika lärare läste samma bok för barnet. Dessa varierade litteracitetshändelser gav barnen ökad möjlighet att urskilja, och barnets litteracitetsprocess kompletterades, berikades och internaliserades.