Barns bevittnande av våld mot närstående - En studie utifrån gällande rätt och principer om kriminalisering

Sammanfattning: Detta examensarbete handlar om den i många avseenden bortglömda gruppen barn som bevittnar våld mot närstående. Barns bevittnande av dylikt våld uppmärksammades i två rättsfall under våren och sommaren år 2005, vilka sedan blev startskottet för detta arbete. Syftet med uppsatsen är att belysa dessa barn inte enbart ur en strikt juridisk synvinkel utan även ur ett mer samhälleligt perspektiv. De två huvudfrågor som här undersöks och besvaras är huruvida det enligt gällande rätt, trots avsaknad av en uttrycklig kriminalisering, kan ses som en brottslig gärning att låta barn bevittna våld mot närstående eller om en nykriminalisering härav kan respektive bör ske. Av samhällelig forskning och litteratur framgår att barn som bevittnar våld mot närstående ofta utsätts för svåra trauman och kan skadas för lång tid framöver. Dessa barn är närmare bestämt föremål för en form av psykisk misshandel. Även i rättsligt hänseende är detta något som har vunnit ökat erkännande på senare år och i förevarande uppsats omnämns förarbeten i vilka det uttrycks att barn som bevittnar dylikt våld utsätts för psykiskt våld. Att låta barn bevittna våld är emellertid ännu inte en kriminaliserad gärning och barnen ses därmed idag inte som målsäganden. Mot bakgrund av förarbeten, aktuell rättspraxis, FB 6:1 samt BK art 3 och 19 utreds här dock om detta kan rymmas under brottsbalkens bestämmelser om misshandel respektive ofredande. Det konstateras att enligt förarbeten faller endast medicinskt påvisbart psykiskt lidande inom ramen för BrB 3:5 och barns bevittnande av våld är därför högst svårt att inrymma under denna bestämmelse. Vägledande praxis beträffande psykisk misshandel och BrB 3:5 saknas dessutom. Att i rättstillämpningen framöver utvidga området för psykisk misshandel av barn vid BrB 3:5 skulle kunna resultera i ett oklart rättsläge och förefaller därför inte vara i linje med ett barnperspektiv och principen om barnets bästa. Vid bestämmelsen om ofredande är förarbetena inte fullt lika skarpa och enligt min respektive tingsrätternas samt riksåklagarens åsikt, i de här aktuella rättsfallen från sommaren år 2005, finns det en möjlighet att inrymma barns bevittnande av våld under BrB 4:7. Högsta domstolen avgjorde dock ett av fallen i november år 2005 och kom då fram till att beteendet att låta barn bevittna våld inte kan anses falla under BrB 4:7. Gällande rätt förefaller således inte rymma barns bevittnande av våld i betydelsen att det ses som en brottslig gärning enligt någon redan befintlig bestämmelse. Vid frågan om kriminalisering härav kan respektive bör ske tillämpas här allmänna principer om kriminalisering på aktuell problematik. Fördelar av en dylik kriminalisering vägs då mot potentiella nackdelar. Redan vidtagna åtgärder för dessa barn, såsom införandet av en straffskärpningsgrund i BrB 29:2, 8p., och nu föreslagna åtgärder om en särskild möjlighet till brottsskadeersättning enligt BrL och förtydligande av socialtjänstens ansvar för dessa barn beaktas och redogörs för. Sammantaget anses emellertid i detta arbete inte tillräckliga åtgärder ha vidtagits för att på bästa sätt hjälpa och skydda barn som bevittnar våld mot närstående. En straffrättslig åtgärd i form av en kriminalisering måste härutöver till.