Klarspråk utan språkvetare - En studie av klarspråksarbetet på en mindre svensk kommun

Sammanfattning: I denna uppsats undersöks hur klarspråksarbetet organiseras på en mindre svensk kommun utan anställda språkvetare, i termer av institutionella ramar och lokala villkor. Syftet är också att undersöka hur man refererar till klarspråk när man tar fram ett myndighetsdokument, i detta fall en äldreomsorgsplan. Undersökningen är en kvalitativ fallstudie med en kommuni-kationsetnografisk ansats, där fältobservationer, intervjuer och insamling av textmaterial utgör de tre delarna i metod och material. Undersökningen visar att klarspråksarbetet på den undersökta kommunen är omfat-tande. Några av de institutionella ramar som påverkar klarspråksarbetet är inrättandet av en klarspråksansvarig och en klarspråksgrupp, samt att kommunen genomför klarspråksutbild-ningar för tjänstepersonerna. I arbetet med att ta fram äldreomsorgsplanen får klarspråk emel-lertid inte någon framträdande plats. Detta beror på de lokala villkoren för deltagarna, framför allt på tidsbristen mot slutet av arbetet. De lokala villkoren hindrar det som de institutionella ramarna främjar. Dessutom är begreppen klarspråk och mottagaranpassning delvis vaga och splittrade hos de studerade personerna, vilket ytterligare bidrar till att det emellanåt är svårt att ge klarspråk den framträdande roll som personerna strävar efter. Uppsatsen diskuterar också den beskrivningsmodell för språkvårdsinsatser som Nord (2011) presenterar. Det undersökta klarspråksarbetet kan karaktäriseras som proaktivt, inte-grerat och permanent, och både mål- och regelorienterat, samt såväl monologiskt som dialo-giskt. Dessutom föreslår jag en sjätte skala, icke-reflekterande‒reflekterande, där jag menar att en reflekterande verksamhet ger större potential för ett lyckat klarspråksarbete.