En avslöjande skola? - En utredning om Europakonventionens skydd för religiöst betingad klädsel i skolan

Sammanfattning: I januari 2009 fick en student vid ett vuxengymnasium i Tensta besked om att hon inte tilläts bära niqab i skolan. Niqaben, som är en heltäckande slöja där endast ögonen är synliga, medförde enligt skolan pedagogiska svårigheter såväl som säkerhetsrisker. Händelsen anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen och studenten tilläts gå kvar på skolan i väntan på myndighetens beslut. Frågan om dylika heltäckande slöjor har den senaste tiden debatterats flitigt runt om i Europa och det råder ingen tvekan om ämnets aktualitet. Händelsen ger upphov till flera intressanta spörsmål, inte minst ur ett människorättsperspektiv. I denna uppsats avser jag utreda hur ett eventuellt förbud mot heltäckande slöja i den svenska skolan skulle vara förenligt med två centrala regleringar i Europakonventionen (EKMR). Förbudets konventionsenlighet har utretts mot bakgrund av regleringen om religionsfrihet i artikel 9 och regleringen om rätten till undervisning i artikel 2 i konventionens första tilläggsprotokoll. I uppsatsen undersöks rättigheternas omfattning och innebörd, för att slutligen fastslå under vilka förutsättningar man kan inskränka dessa. Tonvikten ligger dock på regleringen om religionsfrihet. Utredningen har främst bedrivits genom att tolka Europakonventionens reglering med hjälp av praxis och doktrin på området. Även exempel ur praxis från nationella domstolar har begagnats då prövning skett utifrån konventionens reglering. Då det är knappt med underlag gällande svenska förhållanden, har bedömningen i denna del till stor del utgått från Skolverkets utredningar på området. Vad gäller religionsfriheten har i praxis historiskt sett uppställts vissa krav på en religiös manifestation, för att den ska anses utgöra ett utövande av religionsfriheten enligt artikel 9(2) och därmed omfattas av artikel 9. Kraven har bl.a. bestått i att manifestationen ska vara intimt förknippad med religionen och en nödvändig del i utövningen av denna. När det gäller religiösa kläder och symboler har dock dessa kommit att få en särställning i senare konventionspraxis. Europadomstolen tillämpar här inte dylika krav i samma utsträckning, utan har i stället tenderat att antaga att klaganden genom bärandet av sin religiösa klädsel utövar sin religionsfrihet, på det sätt som avses i artikel 9. Samma tillvägagångssätt har i princip använts gällande rätten till utbildning. När det gäller religionsfrihetens innebörd har i både praxis och doktrin diskuterats om denna ger en rätt att utöva sin religion på vilken tid och plats man själv önskar. Generellt har ansetts att så inte är fallet, utan den som samtycker till en viss förbudsregel, vilken kommer begränsa möjligheten till religionsutövning, har befunnits inte kunna åberopa skyddet i artikel 9 på samma sätt som om samtycke inte givits. Likaledes har framhållits att artikel 9 endast skyddar mot inskränkningar som gör att man nekas rätten att utöva sin religion överhuvudtaget. Om en student t.ex. inte tillåts bära slöja på sin skola skulle då artikel 9 inte aktualiseras om studenten kan byta till en likvärdig skola där denna får bäras. Detsamma har i princip ansetts vara fallet vad gäller rätten till utbildning, som då endast skulle bli aktuell för det fall klaganden generellt kan anses ha nekats utbildning. Dessa principer har förvisso i relativt ny praxis tillämpats flitigt av engelska domstolar vid prövning under EKMR, men gällande religiösa symboler har de ännu inte anammats av Europadomstolen. Att domstolen även fortsättningsvis utan vidare kommer finna regleringen om religionsfriheten och rätten till utbildning tillämplig, för att i stället pröva om inskränkningen kan berättigas av någon anledning, är på grund härav högst sannolikt. Min slutsats, för det fall ett svenskt förbud mot heltäckande slöja skulle komma under Europadomstolens prövning, är att domstolen sannolikt hade funnit detta konventionsstridigt både under artikel 9 och artikel 2 tilläggsprotokoll 1. Förbudet hade kunnat angripas redan vid frågan om lagstöd eftersom ett sådant inte kan anses ha funnits vid tiden för tillämpningen av detta. Med bakgrund av den svenska separationen mellan stat och kyrka och den religiösa indifferensen som råder nationellt skulle det skönsmässiga utrymmet, vilket ansetts vara relativt stort inom ramen för artikel 9, bli mycket litet för Sverige. Förbudet skulle troligtvis heller aldrig kunna uppfylla kravet på nödvändighet, särskilt med tanke på att heltäckande slöja är extremt sällsynt i landet. Då en inskränkning aldrig kan bli tillåten under artikel 2 i första tilläggsprotokollet om den samtidigt innebär en kränkning av en annan konventionsrättighet, kommer inte heller inskränkningen i rätten till utbildning vara tillåten under konventionen.