Naturen som arena : En studie i markåtkomstregler för orienteringssporten

Sammanfattning: Allemansrätten finns inte definierad i svensk lag, utan är baserad på sedvänja och gamla traditioner som kan dateras ända tillbaka till medeltiden. Allemansrätten är dock omnämnd i lagtexten, i regeringsformen 2 kap. 15 § 4 st. samt i miljöbalken 7 kap. 1 §. Det finns lagar som definierar de allra yttersta gränserna av allemansrätten, såsom brottsbalkens bestämmelser om bland annat åverkan, hemfridsbrott, tagande av olovlig väg och egenmäktigt förfarande. Allemansrätten är dock inte sådan att allt som inte är olagligt är tillåtet, utan allemansrätten kräver att hänsyn visas för att allemansrätten ska kunna åberopas. Även miljöbalkens 2 kap. allmänna hänsynsregler sätter gränser för vad alla som bedriver verksamhet i naturen måste följa. Exakt vad allemansrätten faktiskt tillåter är dock svårtolkat i och med avsaknaden av definition. När det gäller organiserat friluftsliv, vilket orientering klassas som, är allemansrätten än mer komplex. Alla deltagare vid ett arrangemang kan hålla sig inom allemansrättens ramar, men det betyder inte med säkerhet att arrangemanget som sådant kan arrangeras endast med stöd av allemansrätten. Studien avser att undersöka vad som krävs för att ett orienteringsarrangemang ska kunna bedrivas med stöd av allemansrätten, hur arrangörer idag säkrar åtkomst till mark för deras verksamhet samt hur kunskapsnivån angående allemansrätt och gällande lagstiftning ser ut bland arrangörer ser ut idag. En enkät skickades ut till 87 stycken föreningar i sydvästra Sverige för att undersöka hur föreningar säkrade åtkomst till mark i samband med deras verksamhet och arrangemang, vilka lagar, riktlinjer och policys som föreningar använder i samband med deras verksamhet samt om utbildning inom allemansrätten sker i föreningen. Enkäten visade att kunskapsnivån inom vissa avseenden är låg bland föreningarna. Föreningarna är bra på att genomföra samråd före arrangemang, men långt ifrån alla föreningar genomför samråd med markägare, nyttjanderättshavare och jakträttsinnehavare innan nyritning eller revidering av orienteringskartor, samt att endast åtta procent av föreningarna undervisar medlemmar i allemansrätten. Kontakt togs med myndigheter och förbund för att höra hur de ser på organiserat friluftsliv. De som kontaktades var Svenska Orienteringsförbundet, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Västra Götaland samt Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Resultaten som erhölls från detta visade att det finns lite olika tolkningar på hur allemansrätten ska tillämpas. Svenska Orienteringsförbundet hävdar att allemansrätten är tillämplig vid tävlings- och träningsverksamhet och att inget formellt tillstånd krävs från markägaren, förutom för områdena som krävs för parkering, mål, start etc. Samråd ska dock ske med markägare, nyttjanderättshavare och jakträttsinnehavare före kartritning och arrangemang. LRF säger i princip samma sak, alla arrangemang kräver samråd med markägaren och andra nyttjanderättshavare, men de säger också att denne kan säga nej till ett arrangemang om det riskerar att skada naturen eller störa markägarens intressen. Naturvårdsverket sade att det inte går att generalisera allemansrätten, utan att enskilda bedömningar vid varje tillfälle måste göras. Slutsatsen som kan dras sett ur detta är att allemansrätten är tämligen komplex och att dra konkreta gränser för när allemansrätten gäller och inte gäller i samband med orienteringsverksamhet är svårt. Olika marktyper påverkas i olika grad när människor passerar, och vad som kan vara tillåten påverkan på en viss marktyp kan vara otillåten på en annan. Markägaren får inte eller åsamkas påtaglig skada eller olägenhet för att arrangemanget ska omfattas av allemansrätten, och vad som är påtaglig skada är även det svårdefinierat.