Det Unheimliche och hemmet

Sammanfattning: Under mina sista år som student på arkitektskolan i Lund har jag flera gånger stött på något som jag uppfattar som en diskrepans mellan människors upplevda trygghet av och den statistiskt kartlagda säkerheten för ett givet rum eller plats. Det är för mig intressant hur ett ställe som Stureplan i Stockholm, berömt för dess nattliv men också ökänt för dess höga nivåer av kriminalitet, kan uppfattas som betydligt mer behagligt att vistas i än den ”harmlösa” närliggande kyrkogården. Faktumet att emotioner är såväl subjektiva som beroende av tid, plats och kultur, gör relationen mellan arkitektur och negativa känslomässiga upplevelser än mer komplex. Det mänskliga känslolivets irrationalitet är något som återspeglas i de miljöer som ständigt återkommer inom skräckkulturens yttringar. Om du som kulturskapare vill locka fram rädsla hos den som upplever ditt verk, är det sannolikt inte det myllrande torget fyllt av berusade människor du väljer att placera verkets narrativ i. Nej, konstnärer, författare och regissörer inom denna genre vänder sig snarare till någon eller några av skräckkulturens igenkännbara miljöer, exempelvis: den mörka skogen, det ödsliga hotellet och, inte minst, det hemsökta huset. Vidare så är skräckfilmen, mig veterligen, den enda filmgenre där en plats eller byggnad ideligen upphöjs till att verka som intrigens egentliga antagonist. Som en numera hängiven konsument av skräckfilm så är det inte konstigt att det var dessa, och de miljöer de utspelar sig i, som blev min första ingång till mitt examensarbete. Vad är det egentligen med dess arkitektur som gör oss så illa till mods? Vilka knappar är det den trycker på och vad består dessa knappar av? Hur kan man förklara att vissa typer av rum och platser används mer frekvent än andra? Att uttforska något så subjektivt som rädsla skulle lätt kunna ses som ett hopplöst projekt. Likväl är detta något som flera framstående filosofer och psykologer genom historien har varit benägna att göra. Jag har i detta arbete valt att fokusera på hur Sigmund Freuds teoretisering av det Unheimliche – det kusliga eller mer direkt det ”ohemlika” – såsom han definierade det i essän Das Unheimliche från 1919, förhåller sig till och rentav kan frammanas av upplevelser av arkitektur i allmänhet och bostaden – hemmet – i synnerhet. Förutom skräckfilmer och smarta människors tankar så har jag lutat mig mot mina egna, subjektiva, erfarenheter och minnen av arkitektur . Min relativt personliga kartläggning har resulterat i ett tudelat examensarbete: en teoretisk del, bestående av en kort begreppshistorik samt en längre essä och en praktisk del, innehållande tre mindre experiment. Tillsammans syftar de till att ge en bild av vilka samtida arkitektoniska former det Unheimliche kan tänkas ta, samt hur begreppet kan användas för att analysera och diskutera vår upplevelse av dessa.