Konsumentskydd vid banklån

Sammanfattning: Den svenska lagstiftningen som reglerar konsumentskydd vid banklån är främst Bankrörelselagen, BRL och Konsumentkreditlagen, KkrL. 1992 års KkrL har bidragit till att stärka konsumenternas ställning i samband med kreditgivning. 5 § KkrL stadgar att kreditgivaren skall iaktta god kreditgivningssed och därvid ta tillvara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg, vilket bland annat innefattar att kreditgivaren skall företa en kreditprövning för att undersöka om konsumenten kan fullgöra sin återbetalningsskyldighet av lånet. På liknande sätt fastställs i 2 kapitlet 13 § BRL att en kredit endast får beviljas om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen, alltså skall en kreditprövning utföras. I de fall banken har brustit vid utförandet av kreditprövningen finns möjlighet till jämkning av avtalet eller återbetalningsskyldigheten enligt 36 § AvtL. Eftersom banken ofta är den part som upprättar ett kreditavtal då konsumenter tar lån i bank ligger det nära till hands att avtalsvillkoren i kreditavtalet är till bankens fördel. Oskäliga avtalsvillkor, det vill säga sådana som är till konsumentens nackdel, har länge varit ett svårt problem och för att få bättre balans mellan kreditgivare och kredittagare har bland annat Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, AVL trätt i kraft 1995. Oskälighetsbedömning kan således idag göras genom AVL men även 36 § AvtL kan användas för att reglera oskäliga avtalsvillkor i standardavtal. En annan metod att komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor är genom tolkning av avtalet. HD har i tre rättsfall från åren 2001-2002 uttalat sig om banktjänstemäns allmänna ställningsfullmakt. Rättsfallen visar på att en bankkund kan lita på de intryck han/hon får av bankens verksamhet utan att behöva undersöka om banken meddelat interna instruktioner som inskränker banktjänstemannens befogenhet. Den norska lagstiftaren har i Finansavtaleloven från 2000, valt en helt annan modell för att reglera relationen mellan kund och bank. Den norska lagen som å ena sidan är mycket mer inriktad gentemot konsumenter och deras skydd, omfattar å andra sidan inte kreditköp som den svenska KkrL gör. Hösten 2002 framlades, av Kommissionen, ett förslag på ett nytt harmoniseringsdirektiv gällande konsumentkrediter. Förslaget har dock stött på kritik från flera remissinstanser och även i Europaparlamentet. Kritiken har främst avsett all den information som konsumenten enligt direktivet skall tillgodogöra sig och även det faktum att många av de föreslagna reglerna anses oklara. Det nya förslaget kommer troligtvis att bli föremål för en ordentlig omarbetning innan det kan bli fråga om ett nytt harmoniseringsdirektiv.