Skadeståndsansvar vid rådgivning om finansiella instrument från en sparrobot

Sammanfattning: Digitala hjälpmedel syns idag inom flera områden på den finansiella marknaden och ett av dessa hjälpmedel är den tjänst som flera banker och andra institut benämner som sparrobot. Syftet med funktionen är att förenkla tillvägagångssättet för konsumenter vid sparande i finansiella instrument. De sparrobotar som valts att belysas i denna uppsats hjälper konsumenten att välja ett investeringsalternativ utifrån svar på förprogrammerade frågor om risk och tidshorisont för placeringen samt den månatliga summa som konsumenten är beredd att avsätta till sparandet. För finansiell rådgivning till konsumenter gäller rådgivningslagen (2003:862) som exempelvis reglerar skadeståndsansvaret i de fall konsumenten råkat ut för vårdslös rådgivning avseende finansiella instrument. Lagen infördes år 2003 eftersom det då fanns ett behov av reglering av rådgivningen på den finansiella marknaden och att stärka konsumentskyddet. Bristen på reglering på den finansiella marknaden har även senare åtgärdats genom EU:s direktiv MiFID II avseende värdepappersmarknaden som införlivades i svensk rätt genom lag (2007:528) om värdepappersmarknaden. Gemensamt för all reglering på området är syftet att konsument- skyddet ska stärkas och transparensen på den finansiella marknaden ska öka. Det finns två typer av finansiell rådgivning, investerings- och placeringsrådgivning. Den största skillnaden är att investeringsrådgivning regleras i lagen om värdepappersmarknaden medan placeringsrådgivning är ett bredare begrepp, vilket rådgivningslagen reglerar. Beroende på vilken aktör som tillhandahåller tjänsten sparrobot kan rådgivningsslaget skilja sig, det kan till exempel röra sig om både investeringsrådgivning men också fondförvaltning enligt lag (2004:46) om värdepappersfonder. Beroende på vilken typ av rådgivning som ges gäller olika normer och skyldigheter, dock blir skadeståndsbestämmelserna i rådgivningslagen tillämpliga i samtliga fall. Trots att skadeståndsbestämmelserna borde kunna tillämpas på samma sätt vid rådgivning via en sparrobot som vid råd från en fysisk finansiell rådgivare problematiseras rådgivningsförhållandet vilket diskuteras i analysen.