“Ibland gick de bara inte att rädda”

Detta är en Magister-uppsats från Göteborgs universitet/HDK - Högskolan för design och konsthantverk

Författare: Karin Mååg; [2012-03-05]

Nyckelord: ;

Sammanfattning: Jag har i mitt arbete utgått ifrån olika händelser för att skapa mina scener. Scenerna är mycket allmänmänskligaoch behandlar ämnen som vi alla stöter på i livet. Jag försöker förmedla en känsla genom mitt sätt att hantera ochforma leran men har också arbetat med text för att se vad det kan leda mig i min berättarteknik. Texten har varitcentral för mig och jag har funderat mycket på vad den kan göra för ett verk. Jag ville ge åskådaren en fin ochtydlig väg in i arbetet genom att addera text till verken. Detta visade sig vara svårare än jag trott och texten blevmin plågoande under arbetet, en plågoande som jag så väldigt gärna ville bli vän med. Till slut fick jag koncentreramig på en utav de keramiska scenerna. Jag författade endast en text i stället för att arbeta parallellt medtexter och titlar till alla scener jag jobbade med. Koncentrationen lades på den scen som jag arbetat längst med,den som föreställer begravningen av en fågel. Den här scenen hade en titel redan innan arbetets start ”Ibland gickde bara inte att rädda” och jag hade en mycket tydlig bild av vad jag ville förmedla med scenen, upptäckten omlivet, döden och sorgen men också skulden som man ibland tar på sig för saker man inte kan rå för. I scenen medbegravningen ber barnen om förlåtelse för att deras hus har ett så stort vardagsrumsfönster som tagit fågelns liv.Jag tror att min egen tydlighet inför scenen gjorde skrivandet enklare. De andra scenerna han jag inte utveckla såmycket som fågelbegravnings scenen. De scenerna fick till slut ingen text och heller ingen titel som jag hade tänktfrån början. Jag vet att jag har en lång arbetsprocess för att hitta rätt i mitt arbete och vill gå många varv medmina saker innan jag känner mig tillfreds. Antagligen föll mina planer på att jag inte hunnit beakta alla scenernatillräckligt. Alla verken fick presenteras tillsammans under samma titel under examinationen. Responsen frånopponenter och de som sett mina verk har varit att texten kan vara lite för mycket. Att man som åskådare nästanblir skriven på näsan. Opponenterna var överens om att texten borde kortas ner till endast den sista meningen”...och så kom orden, orden då vi bad om förlåtelse för att vi hade ett så stort vardagsrumsfönster.” för att ge enstörre effekt till verket. Jag känner samma sak i den frågan. En kortare men starkare mening lockar ofta mig somåskådare mer än något som nästan förklarar vad jag ser. En längre text kan få fungera som en hjälp för mig självi arbetet men kanske inte ska presenteras tillsammans med verket alla gånger. Avsaknaden av färg såg jag frånbörjan som något som kunde vilseleda människor och få dem att koncentrera sig mer på färg och materialval änav själva bilden jag vill förmedla. Nu ser jag inte längre det problemet och åskådare koncentrerar sig inte särskiltmycket eller inte alls på valet av det röda oglaserade lergodset som färg. Jag har känt mig fascinerad och inspireradi det här arbetet och vill fortsätta där jag slutade innan examinationen med att utveckla och förtydliga mittspråk i leran. Jag har misslyckats med några av de mål jag satte upp för mig själv i början av projektet men harockså lärt mig så mycket mer än jag någonsin trott var möjligt under en så kort tid av arbete i lera. Jag har lärtmig att lita på mitt öga och mina idéer och att gå hela vägen, det finns nämligen inget annat sätt att nå sina måloch få se sin vision.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)