Opera i Stockholm, Galärvarvet

Sammanfattning: Att tänka opera: Vi kan ge det nya operahuset många betydelser. Det kan vara ett skal, som inrymmer möjligheten att skapa konst. Vi kan hoppas på att det blir en mötesplats, ett nytt rum. Det kan ses som en symbol, en signatur för staden Stockholm.  Att positionera sig: En signatur blir dock inte bättre av att lägga till nya bokstäver, då känns det angelägnare att försöka läsa vad som redan står skrivet. Jag tror inte på inordning, jag tror på inkänning. För mig så är operabyggnaden som en identitetssökande symbol ointressant, ett seriöst förslag på en ny opera är ett förslag som tar opera som hantverk seriöst. Funktionalitet är ett ord som är användbart. Att försöka se operan som en fabrik. Att inta en plats: Placeringen är känslig. Från Galärvarvets udde ser du slottet samtidigt som hötorgsskraporna. I en bermudatriangel mellan Nordiska museet, Wasamuseet och Strandvägen så krävs både hänsyn och mod för att lyckas få det nya huset att tala med omgivningen. Risken finns att uppfattas som skrikig, men också faran att bli överröstad. Operan är en enorm byggnad och det är en kvalitet att ta vara på, samtidigt som de kringliggande byggnaderna har sin integritet. För mig känns det naturligt att bygga lågt och horisontellt. Då betonas volymen och samtidigt som den inte tar över platsen visuellt.  Att rita en opera: Kommunikation. Kommunikation. En opera är en kropp. Den har ett blodomlopp, den har tarmar och den har ett hjärta. Utan ljusteknikerns toalett kan divan inte sjunga. En opera är en väv, där alla funktioner måste ligga dörr i dörr. Även de offentliga utrymmena måste binda ihop besökaren och scenerna, samtidigt som de ska erbjuda det bästa av omgivningen.  Jag har skapat tre kommunikationsstråk som binder samman de två scenerna och samtidigt samlar liknande funktioner kring samma gata. Att skapa form: En opera är ett kvarter, en stadsdel. Det är svårt att behandla den volymen som ett vanligt hus, särskilt som scenerna har en bestämd utformning.  Jag hittade lösningen i Pompeji. Att låta naturen välla in över huset likt ett jordskred eller ett vulkanutbrott. Jag ville att fasaden mot Strandvägen skulle vara en spegel av staden, en monolit som i sin brist på variation blir monumental. Genom att använda betongplattor i olika utföranden så skapas ändå en subtil variation. Fasaden mot söder/parken skulle möta naturen. Att ha möjligheten att gå på en byggnad tillgängliggör den både fysiskt och mentalt.