En jämförande studie om samspelet mellan kollektivavtal och lag vid reglering av anställningsförhållanden i Sverige, Tyskland och Frankrike

Sammanfattning: Framställningen behandlar hur arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal samspelar vid reglering av anställningsförhållanden för såväl organiserade som oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare i Sverige, Tyskland och Frankrike. Anställningsförhållandet utgörs av relationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Relationen bygger på de prestationer som uppkommer för arbetsgivaren och arbetstagaren vid anställning. På grund av den obalans som karaktäriserar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare måste den svagare avtalsparten skyddas. Därför måste anställningsförhållandet regleras i ett anställningsavtal. Vilka källor som anställningsavtalet hämtar sitt innehåll från skiljer sig åt i Sverige, Tyskland och Frankrike. I vilken utsträckning som lagstiftning eller kollektivavtalsvillkor får fylla anställningsavtalet är beroende av det samspel som sker mellan lagstiftningen och kollektivavtal i respektive land. I Sverige har traditionellt kollektivavtalen haft en stark och självreglerande ställning på arbetsmarknaden. Detta utgörs av det faktum att lagstiftaren har lämnat över ansvaret till arbetsmarknadens parter att tillgodose arbetsmarknadens krav på skydd. Staten har därför genom ramlagstiftning öppnat upp för reglering av anställningsförhållanden genom kollektivavtalsvillkor. I Tyskland och Frankrike har staten varit mer återhållsam med att överlåta ett sådant ansvar till arbetsmarknadens parter. Istället har det funnits behov för staten att istället ta på sig rollen att reglera villkoren för anställningsförhållandet genom lagstiftning. Härigenom har arbetsmarknaden fått en begränsad roll i jämförelse med de svenska. Genom förmånlighetsprincipen som innebär att avsteg från minimilagstiftningen endast är giltigt om det är till förmån för arbetstagaren, har dock kollektivavtalsvillkoren fått en avgörande roll eftersom de endast kan förbättra den standard som minimilagen pekar ut. Samspelet mellan lagstiftning och kollektivavtal förefaller vara mer intrikat i Sverige än de två jämförande länderna.