Tre aspekter av tredje paragrafen - En undersökning av rekvisitet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU

Sammanfattning: Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn. Detta åtagande innebär bland annat att staten har en skyldighet att vårda barn vars hälsa eller utveckling riskerar att skadas. I första hand ska vården, liksom stöd och andra insatser som socialtjänsten ansvarar för och tillhandahåller, beredas på frivillig väg. Det kan dock uppstå situationer då det är nödvändigt att ingripa med tvång från samhällets sida. Så är till exempel fallet när barnets hälsa eller utveckling riskerar att skadas på grund av förhållanden i hemmet, vilket aktualiserar vård enligt LVU. Tvångsomhändertagande enligt LVU kan också bli aktuellt när en person under 20 år bedöms ha ett socialt nedbrytande beteende. Rekvisitet socialt nedbrytande beteende har kritiserats på flera olika sätt i både utredningar och doktrin. Mot bakgrund av denna kritik syftar uppsatsen till att utreda rekvisitet. Uppsatsen utreder gällande rätt, hur rekvisitet har tillämpats i förhållande till den unges kön och LVU:s förhållande till LPT. Slutsatsen är att rekvisitet socialt nedbrytande beteende är problematiskt ur tre olika synvinklar. Till att börja med är rättsläget gällande rekvisitet socialt nedbrytande beteende mer oklart än vad man först kan tro, vilket riskerar att skapa osäkerhet hos de som har att tillämpa lagen. Detta eftersom Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) avgöranden om rekvisitet är få och har blivit föremål för diskussion och kritik. Dessutom, gällande rekvisitet ur ett könsperspektiv, kan det konstateras att den formella rättssäkerheten brister särskilt för flickor. Deras vårdbehov riskerar dessutom att osynliggöras. Slutligen, gällande förhållandet mellan LVU och LPT, kan det konstateras att bl.a. HFD:s tolkning av rekvisitet medför att de som lider av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning riskerar att hamna i ett gränsland mellan LVU och LPT där ingen av lagarna kan tillämpas.