"Väsentlighetsrekvisitet vid hävning av kommersiella avtal. Särskilt om Hovrättsdomen T 872-19 och väsentlighetsrekvisitets innebörd i entreprenadrätt och allmän kontraktsrätt"

Sammanfattning: I januari 2021 meddelades domen T 872-19 av Svea Hovrätt i fråga om hävning av entreprenadavtal på grund av dröjsmål. Hovrätten konstaterar att det inte finns något särskilt entreprenadrättsligt väsentlighetsrekvisit, och att bedömningen således skall vara densamma som vid avtal i allmänhet. Trots detta förtydligande grundar domstolen sedermera sin väsentlighetsbedömning på vad som verkar vara ett helt nytt rekvisit – ett tidsvinstkrav. Tidsvinstkravet har till följd att det inte längre är betydelsen av avtalsbrottet som är avgörande vid bedömningen, utan istället hävningens konsekvenser. Trots att bedömningen till synes torde innebära ett klart avsteg från vad som vanligtvis erkänns av den svenska rättsordningen, har något prövningstillstånd inte meddelats. Detta föranleder frågan om huruvida domen kan anses förenlig med den allmänna kontraktsrätten, samt vilka konsekvenser den tilltagna konstruktionen får i fråga. Slutsatsen är att tidsvinstkravet utgör ett väl högt ställt krav på beställaren som vid hävningstidpunkten ska kunna visa på en berättigad förväntan på att färdigställandet kan ske snabbare om denne häver avtalet. Detta är inte minst problematiskt då beställaren inte kan ha avtal med två entreprenörer på samma gång. Tidsvinstkravet innebär vidare att en ”rik” beställare har bättre möjligheter att häva än en ”fattig” beställare, vilket gör hävningsförutsättningarna beroende av goda ekonomiska möjligheter.