Vätsketerapi hos hund och katt ur ett omvårdnadsperspektiv

Sammanfattning: Vätsketerapi är en viktig och vanligt förekommande del i behandlingen av hundar och katter inom djursjukvården. Det är ett kraftfullt redskap i behandlingen av flera sjukdomstillstånd och bör utvärderas kontinuerligt för att komplikationer ska undvikas i samband med vätskeadministrationen. Som djursjukskötare är det viktigt att ha kännedom om olika former av vätskeadministrering, liksom kännedom om symtom kopplade till komplikationer som kan uppstå i samband med behandlingen. Syftet med uppsatsen är att sammanställa information kring vätsketerapi hos hundar och katter med fokus på omvårdnad. Omvårdnad i det här fallet innefattar administreringsteknik, hygien och övervakning av patienter. Studien är en litteraturgenomgång där veterinärmedicinsk- och humanmedicinsk litteratur sammanställs för att skapa en översikt över lämpliga omvårdnadsåtgärder i samband med vätskeadministrering subkutant, intravenöst, peroralt och intraosseöst med så få komplikationer som möjligt till följd av behandlingen. Subkutana vätskeinfusioner kan vara lämpligt på lindrigt-måttligt dehydrerade hundar och katter och används främst på dagpatienter utan möjlighet till kontinuerlig övervakning. Inte mer än 10-12 ml vätska/kg bör administreras per injektionsplats och inte fler än tre injektioner per tillfälle och patient rekommenderas. Intravenösa vätskeinfusioner lämpar sig väl för kraftigt dehydrerade eller hypovolemiska patienter. Central- eller perifer venkateter kan väljas där den förra är förknippad med fler komplikationer, men kan vara lämpligt om större vätskemängder ordinerats eller om kärlretande infusioner ska administreras. Noggrann aseptik i samband med placering och hantering är viktigt för att undvika kateterrelaterade komplikationer vid intravenös administrering. Perorala vätskeinfusioner kan vara lämpligt om patienten inte är hypovolemisk och dessutom är i behov av näring. Om inte matning av patienten tolereras kan olika typer av stomisonder placeras via vilka administration av både vätska och näring kan ske. Intraosseös vätskeadministrering används om ingen intravenös kateter kan placeras. Få komplikationer kopplas till metoden om katetern placeras aseptiskt och korrekt. Smärta i samband med kateterplaceringen och vätskeinfusionen kan minskas med hjälp av lokalbedövning. Hypotermi är en vanlig komplikation hos hundar och katter, i synnerhet under narkos. Betydelsen av vätskans temperatur för utvecklingen av hypotermi är omdiskuterad. Över- eller undervätskning kan få stora konsekvenser för patienten och en regelbunden övervakning av olika parametrar är en viktig del i omvårdnaden. Puls, andning, allmäntillstånd, hudturgor, slemhinnor och centralvenöst tryck är olika parametrar som gemensamt kan ge en uppfattning om patientens hydreringsstatus. Få studier finns som behandlar omvårdnaden kring vätsketerapi hos hundar och katter. Den litteratur som finns bygger oftast på humanmedicinsk forskning och djurhälsopersonalens beprövade kunskap. Mer forskning krävs inom området för att hitta metoder som kan minska risken för komplikationer och för att öka välfärden för djurhälsovårdens patienter. Eftersom allt allvarligare sjukdomstillstånd behandlas ökar sannolikt även mottagligheten för komplikationer i samband med vätskeinfusioner.