Kontraktsbrott vid aktieförvärv - Särskilt om säljarens felansvar

Sammanfattning: Syftet med denna studie har varit att redogöra för parternas respektive förpliktelser vid företagsförvärv. Särskild fokus har härvid lagts vid säljarens ansvar för fel i målbolaget. För att upprätthålla en viss stringens koncentreras framställning främst till förhandlade kommersiella aktieöverlåtelser. Uppsatsen presenterar tre kärnområden - den kontroversiella frågan om vilken lag som skall anses tillämplig på aktieöverlåtelser, säljarens förpliktelser samt köparens förpliktelser. Det har debatterats flitigt huruvida köplagens felregler kan äga tillämplighet på aktieköp eller om det finns skäl att istället tillämpa principen i 9 § 2 st. skuldebrevslagen. Företagsförvärvets karaktär har i många fall varit avgörande för den diskussion som har förts i doktrinen. Man har gjort försök att särskilja olika varianter av företagsköp utifrån procentuell andel som förvärvats, förvärv av enstaka aktier via elektronisk handel, kaptialandel och bestämmande inflytande. Författarna hävdar i detta avseende att olika lagar kan äga tillämplighet på olika aktietransaktioner. I NJA 1976 s. 341 ansågs emellertid köplagens preskriptionsregler tillämpliga på aktieköp när samtliga aktier förvärvats. Slutsatsen i denna framställning är att det i princip råder konsensus i såväl litteratur som praxis att köplagen bör tillämpas i dessa fall. Problem med vilken lag som skall äga tillämplighet på en viss transaktion är dock många gånger ovidkommande i praktiken, eftersom parterna noggrant reglerar sina rättsförhållanden i avtalet. Aktier utgör andelar i en underliggande rörelse innehållande olika tillgångar, skulder samt kontraktsförhållanden med anställda, leverantörer, kunder och andra intressenter. Det finns därför ett betydande utrymme för värdepåverkande avvikelser, varför tvistigheter om fel i den underliggande verksamheten torde vara vanligt förekommande. Enligt 17 § 1 st. köplagen skall målboalget stå i överensstämmelse med vad som följer av köpeavtalet. För det fall att målbolagets egenskaper inte kan utläsas av parternas avtal, står säljaren risken i de fall det är fråga om avvikelser från vad köparen med fog kan förutsätta angående förvärvsobjektet, 17 § 3 st. köplagen. Säljaren står dock inte risken för sådana omständigheter som köparen har vetskap om. Det kan, uttryckt i andra ordalag, inte röra sig om några befogade förväntningar när köparen de facto har kännedom om avvikelsen ifråga. Ifrågavarande egenskaper faller således inom köparens risksfär, 20 § 1 st. köplagen. Det kan alltså konstateras att en köpares vetskap begränsar säljarens risk. Köparens undersökning av målbolaget får därför stor inverkan på riskfördelningen mellan parterna. Enligt 20 § 2 st. får köparen vidare inte som fel åberopa sådant som framkommit vid en undersökning av målbolaget. Det krävs här ingen uttrycklig uppmaning för att en plikt att undersöka skall aktualiseras. Det är fullt tillräckligt att säljaren förevisar förvärvsobjektet eller håller detsamma tillgängligt för granskning. En skyldighet att undersöka kan dessutom uppkomma genom handelsbruk eller annan sedvänja. I de fall förvärvaren underlåter att följa säljarens uppmaning utan godtagbar anledning, övergår istället risken på förvärvaren. Begreppet undersökningsplikt kan därför vara något missvisande, köparen blir tvungen att undersöka, men det sker i hans eget intresse. En undersökning av målbolaget utgör således en riskfördelningsåtgärd. Det finns dock flertalet åtgärder som på samma sätt kan påverka riskfördelningen. Säljarens upplysningar, garantier och friskrivningar är andra åtgärder som resulterar i olika riskfördelningar mellan parterna. Exempelvis står säljaren risken för avvikelser från de utfästelser som finns i avtalet i form av garantier eller annan information om målbolaget. Idag är det vanligt förekommande att man inför ett företagsförvärv vidtar en så kallad Due Diligence. Begreppet är hämtat från det anglosaxiska rättssystemet och kan i svenskt språkbruk närmast översättas till företagsbesiktning. En utveckling mot en alltmer sedvanlig tillämpning av Due Diligence innebär samtidigt att köparens risksfär blir mer omfattande än vad som tidigare varit fallet. I 18 § köplagen regleras vad man kan kalla säljarens marknadsföringsansvar. Enligt nämnda regel är målbolaget att betrakta som felaktigt om det inte överensstämmer med sådana uppgifter om bolagets egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet. Regeln innebär att säljaren inte behöver ha särskilt åtagit sig ett juridiskt ansvar för uppgiften i fråga. Det är således fullt tillräckligt att uppgiften har lämnats före köpet och den kan antas ha inverkat på förvärvarens beslut att förvärva bolaget. För de fall säljaren emellertid tydligt klargör att denne inte kan svara för uppgifternas riktighet, kan normalt inte uppgifterna anses ha inverkat på köpet. I andra stycket nämnda paragraf stadgas också att uppgifterna nödvändigtvis inte behöver ha lämnats av säljaren själv. Köplagen är som bekant dispositiv, 3 §. Med undantag från 36 § avtalslagen kan parterna avtala bort köplagens tillämplighet. Köplagens dispositiva karaktär inbjuder även till olika typer av ansvarsbegränsningar. En friskrivning från säljaren kan antingen gälla frågan om när avtalsbrott föreligger eller påföljderna vid avtalsbrott. 19 § köplagen reglerar fallet då en vara sålts i ''befintligt skick'' (as is). Denna typ av friskrivning begränsas emellertid av att varan trots friskrivning kan vara felaktig om den inte stämmer överens med uppgifter som säljaren lämnat om densamma. Vidare ansvarar säljaren, trots ett allmänt förbehåll, om denne före köpet underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste anses ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, med förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på förvärvet. 19 § köplagen innehåller således en uttrycklig upplysningsplikt för säljaren. Det är en kontroversiell fråga huruvida det existerar en generell upplysningsplikt i köplagen som också inkluderar 17 § köplagen. Doktrinen är tudelad, vissa anser att säljaren inte har någon självständig upplysningsplikt enligt köplagens regelverk, förutom vid friskrivning enligt 19 § köplagen, medan andra anser att 19 § köplagen kan uppfattas som ett minimum även för de fall då varan sålt utan förbehåll.