Om oskyldighetspresumtionen och det svenska häktningsförfarandet - En analys av det svenska häktningsförfarandets överensstämmelse med oskyldighetspresumtionen

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att undersöka om det skydd som oskyldighetspre-sumtionen ställer upp för den enskilde kränks genom det svenska häktnings-förfarandet. Trots att oskyldighetspresumtionen inte är lagstadgad i svensk författningstext kan oskyldighetspresumtionen tillämpas av svensk domstol eftersom presumtionen är del av artikel 6 EKMR om rätten till en rättvis rättegång. Det är framför allt genom Europadomstolens tolkning av EKMR som oskyldighetspresumtionen kan definieras. Europadomstolen har slagit fast att oskyldighetspresumtionen har betydelse för hela brottmålsförfarandet. Detta innebär att en person som är misstänkt för brott ska åtnjuta det skydd som oskyldighetspresumtionen tillförsäkrar. Vissa delar av oskyldighetspresumtionen anses vara av grundläggande bety-delse medan andra delar av presumtionen har utvecklats genom Europadom-stolens praxis. Att bevisbördan i brottmål åligger åklagaren, att domstolen och de brottsbekämpande myndigheterna ska förhålla sig objektiva samt att tvivel ska vara till den tilltalades fördel anses vara grundläggande delar av oskyldighetspresumtionen. Europadomstolen har även fastslagit att oskyl-dighetspresumtionen har betydelse för bland annat legaliteten av rättsliga presumtioner, tiden en person får sitta häktad och uttalanden som görs av myndighetspersoner innan domstol fastställt skuld. Häktning är en allmänt accepterad inskränkning av den enskildes frihet. För att användandet av ett straffprocessuellt tvångsmedel ska anses berättigat finns ett antal principer, däribland oskyldighetspresumtionen, som tillgodo-ser att inskränkningarna av den enskildes frihet inte går utöver vad som är acceptabelt. Uppsatsen visar att det svenska häktningsförfarandet i vissa aspekter kan anses stå i strid med de garantier som tillförsäkras den enskilde genom oskyldighetspresumtionen. Bland annat påvisar uppsatsen att häkt-ningsgrunden recidivfara på grund av häktningslagstiftningens bristande överensstämmelse med ändamålsprincipen kan användas för att uppnå samma ändamål som ett fängelsestraff. Att samma ändamål som ska uppnås av ett straff uppnås innan domstol fastställt den misstänktes skuld bör anses strida mot oskyldighetspresumtionen. I uppsatsen föreslås att ändamålen bakom häktningsgrunderna ska anges i häktningslagstiftningen. Den så kallade tvåårsregeln som stadgas i 24 kap. 1 § 2 st RB innehåller en omvänd bevisbörda och en presumtion för häktning. I uppsatsen framhålls att tvåårsregeln borde tas bort för att för att häktningsförfarandet på ett bättre sätt ska harmoniseras med oskyldighetspresumtionen. I uppsatsen påpekas även att ett införande av tidsfrister gällande hur lång tid en person får sitta häktad skulle motverka risken att enskilda häktningar strider mot oskyldighetspresumtionen.