Egendomsskyddet vid tvångsvisa fastighetsregleringar mellan åren 1996 och 2018

Sammanfattning: Examensarbetet syftar till att beskriva rättsläget i Sverige med avseende på tvångsvisa fastighetsregleringar från tiden för Europakonventionens inkorporering i svensk lagstiftning till NJA 2018 s. 753. Examensarbetet har också syftat till att beskriva om det finns några generella typer av tvångsvisa fastighetsregleringsåtgärder som förekommer samt i vilken utsträckning de genomförts av Lantmäterimyndigheten och de svenska domstolarna. Utifrån en traditionell juridisk (även kallad rättsdogmatisk) metod har förarbeten, lagstiftning, praxis och rättsfall (från Lantmäteriets rättsfallsregister) studerats. Vidare har även överklagade lantmäteriförrättningar studerats. Utifrån de analyserade förrättningarna framkom det att Lantmäterimyndigheten i princip inte har prövat egendomsskyddet i varken 2 kap. 15 § regeringsformen (1974:152), RF, eller Europakonventionen. Ett av examensarbetets syften var att kunna jämföra hur egendomsskyddet har hanterats inom praxis och rättsfall i jämförelse med lantmäteriförrättningar. Det kan konstateras att eftersom Lantmäteriet inte har prövat egendomsskyddet har möjligheterna till jämförelser begränsats. Tre (av fem) typer av fastighetsregleringsåtgärder har identifierats utifrån 5 kap 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL. I de analyserade rättsfallen och lantmäteriförrättningarna fanns marköverföringar av enskild och samfälld mark samt servitutsåtgärder representerade d.v.s. bildande, ändring eller upphävande av servitut. Kombinationer av marköverföringar och servitutsåtgärder har också återfunnits bland lantmäteriförrättningarna. I ett fall från skedde en tvångsvis överföring av en del av en byggnad, MÖD 2013:38. De två övriga typerna av fastighetsregleringar som medges i 5 kap. 1 § FBL är bildande av samfällighet och överföring av andelar i en samfällighet. Dessa har inte påträffats i undersökningen. Det skulle kunna bero på att det idag finns alternativ till vad dessa typer historiskt har använts till. T.ex. rätt till väg genom inrättande av gemensamhetsanläggning och servitutsbildning. Bland de undersökta lantmäteriförrättningarna har det visat sig att Lantmäteriet i högre grad än både Mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen genomför tvångsvisa fastighetsregleringar. I över nittio procent av de analyserade rättsfallen ansågs inte den tvångsvisa fastighetsregleringen stå i strid mot egendomsskyddet. Utifrån dessa rättsfall identifierades ett ”angeläget allmänt intresse” för åtgärden av domstolen i en tredjedel av rättsfallen. I lika många fall identifierade domstolen ett ”allmänt intresse” vilket ifrågasätts av rapportförfattaren då det uttryckligen står att det krävs ett ”angeläget allmänt intresse” för att få ta i anspråk någon annans egendom i 2 kap. 15 § RF. NJA 1996 s. 110 har omnämnts i två tredjedelar av de analyserade rättsfallen. Att rättsfallet har haft en stor påverkan på svensk rättspraxis kan konstateras. Frågan är hur stor skillnaden blir i och med NJA 2018 s. 753 både med avseende på kommande rättsfall men också hanteringen inom förrättningsverksamheten på Lantmäterimyndigheten. Utifrån en tidsaxel över analyserade rättsfall framstår det som om flera domstolar inväntade NJA 1996 s. 110. Med tanke på avsaknaden av rättsfall efter år 2010 kan det spekuleras i om något liknande kommer att ske efter NJA 2018 s. 753.