Lev Tolstoj anländer alltid till Astapovo. : Ett semiotiskt perspektiv på adaption.

Sammanfattning: Den här studien är en analys av hur den ryske författaren Lev Tolstoj, genom kanonisering och uppkomsten av vissa mönster av texter, bilder och representationer, reduceras till tecken, symbol och ikon, samt hur denna symbol och ikon behandlas i två filmadaptioner - Leo Tolstoj (Lev Tolstoj 1985) respektive The Last Station (2009). Den teoretiska utgångspunkten är i huvudsak Jurij Lotmans kultursemiotiska teori och i synnerhet hans definitioner av termerna tecken, symbol och ikon. Uppsatsen visar, utifrån denna semiotiska teori, hur adaptionerna väljer att representera en viss bild av Tolstoj som en reduktiv strategi för att kunna skapa ett narrativ som måste infoga och välja bland en komplex uppsättning av bilder och självbilder, representationer och självrepresentationer. Resultaten av analysen visar hur bilden av Lev Tolstoj i Lev Tolstoj fokuserar på bilden av författaren som å ena sidan starjets, som en vis äldre man, som människor uppsöker, och å andra sidan som författare. Hans verk ges följaktligen stort utrymme och det refereras ofta till hans verk, och då i synnerhet till den senare produktionen av filosofiskt och religiöst material. Vad gäller de ikoniska elementen är det bilden av den gamle mannen i de enkla bondekläderna från de sista åren av hans liv som dominerar. Överlag är filmen tydligt centrerad just runt Tolstoj och dessa aspekter och bilder av honom. I stark kontrast står däremot The Last Station som över huvud inte utgår från författaren utan betraktar honom utifrån övriga figurer. Även om de ikoniska elementen här i stort överlappar med den ryska adaptionen är det en betydligt förenklad version av Tolstoj som förekommer - det stora geniet. Den förenklade bilden möjliggör ett fokus på personen Tolstoj, hans privata sidor, förhållandet till människorna runtomkring, utan att behöva i detalj diskutera hans texter eller deras innehåll. Slutligen visar studien på fördelen med att röra sig bort från ett ensidigt och snävt perspektiv på adaption som ett förhållande mellan två texter från två olika semiotiska system, det vill säga från två olika medier. I stället använder studien ett semiotiskt metaspråk för att diskutera adaption och visar på möjliga sätt att diskutera hur texter och bilder tar en viss former då de traderas mellan och inom semiotiska system, hur de omvandlas och omförhandlas, från då till nu och vidare i nya texter.