Högläsning i förskolan : Vila eller lärtillfälle?

Sammanfattning: Denna uppsats avsikt är att studera hur två pedagoger på två förskolor dels praktiserar högläsning, dels ser på högläsningens betydelse för barnen. Forskning har visat att den mesta läsningen sker som lugnande åtgärd. Frågeställningarna i denna uppsats var vilket de anser är syftet med att läsa för barnen, hur högläsningen är organiserad, hur det samtalas före, under och efter läsning samt hur böckerna väljs. Undersökningen genomfördes genom observationer av lässtunder på en avdelning per förskola samt intervjuer av de pedagoger som höll i lässtunderna. Observationer och intervjuer kompletterade varandra för att kunna få svar på alla frågeställningarna. Högläsning sker alltid efter lunch och är avsett som vila och nedvarvning för barnen. Det förekommer sällan organiserad eller planerad läsning vid andra tillfällen på de båda förskolorna. Pedagogerna anser att trots vilan är det viktigt att läsningen bidrar till barnens språkutveckling. En av pedagogerna anser det viktigt att veta vad boken handlar om så att den ger något att samtala om med barnen samt att det är viktigt att veta att boken ligger på en lagom nivå för barnen så att den inte är för lätt eller svår för dem. Samtalen organiseras olika på de båda förskolorna på den ena görs barnen mer delaktiga och stöttas i samtalen, på den andra får barnen prata om de vill men de som inte gör det uppmuntras inte. Både i tidigare forskning och i resultaten i denna studie visar att samtalen kring läsning skiljer sig mellan olika typ av litteratur. Faktaböcker genererar mycket samtal och frågor. Båda förskolorna får böcker från biblioteket via bokbussen och de flesta av böckerna på förskolorna kommer därifrån. Det visar att biblioteket är en viktig faktor för att barnen får höra olika typer av litteratur och för att få möjligheter att tala om varierade områden.