Umgänge mellan barn och vårdnadshavare under pågående vård med stöd i LVU : när barnet omhändertagits på grund av brister i omsorgen.
Sammanfattning: I takt med att antalet omhändertagande av barn och unga med stöd i LVU ökar, växer även antalet svåra beslut för socialnämnden avseende umgängesbegränsning mellan barn och dess vårdnadshavare. Socialnämnden ställs inför ett vanskligt beslut i frågan om umgängesbegränsning när närhetsprincipen och principen om barnets bästa tendera att inte alltid samspela. Problematiken aktualiseras i frågor som berör umgänge när barnets omhändertagits med stöd av 2 § LVU. Omhändertas ett barn med stöd av 2 § LVU tyder det uteslutande på att det råder ett missförhållande i hemmet och kan avse våld och övergrepp, brister i omsorgen eller andra förhållanden i hemmet vilket får anses som försvårande omständigheter. Den aktuella uppsatsen har sin utgångspunkt i fall där omhändertagande skett på grund av brister i omsorgen. Mot bakgrund av att barnet omhändertagits som en konsekvens av missförhållande i det egna hemmet, blir det problematiskt att skapa en umgängesbegränsning som uppfyller både kravet på de socialrättsliga principerna och barnets egen vilja. I denna uppsats analyseras därför om myndigheter tillämpar de socialrättsliga principerna när umgängesbegränsning sker med stöd i 14 § LVU. Uppsatsen syftar dessutom till att utreda om det finns tillfällen där principen om barnets bästa kan samspela med barnets egen vilja, redan vid en yngre ålder än vad som rekommenderas inom det svenska rättsväsendet. Som ett resultat av analysen kan en slutsats vara att myndigheterna visserligen tar de socialrättsliga principerna om närhet och barnets bästa i beaktande, men att barnets egen vilja bör tillmätas större betydelse i lägre ålder för att inte riskera att påverka barnets egen utveckling och sociala relationer i framtiden.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)