Skiljemännens opartiskhet vid personliga kopplingar till processubjekt - En jämförelse med domarjäv

Sammanfattning: Ett av skiljeförfarandets fördelar är att parter ges möjlighet att få stort inflytande över tvistlösningen. Ett sätt som detta inflytande kommer till uttryck på är parternas möjlighet att själva få utse den skiljeman som ska döma i tvisten. För att skiljeförfarandet ska vara legitimt krävs emellertid att vissa rättssäkerhetsgarantier är uppfyllda, exempelvis rätten att få sin tvist prövad av en opartisk och oberoende domare. På grund av detta innehåller lagen om skiljeförfarande (1999:116) regler om opartiskhet hos skiljemannen. Om skiljemannen har någon form av koppling till något av partssubjekten i skiljeförfarandet kan detta förtroende rubbas. Denna uppsats syftar till att undersöka vilka personliga kopplingar mellan skiljemannen och partssubjekt som kan föranleda att skiljemannen inte uppfyller kraven på opartiskhet. Eftersom regler om opartiskhet även finns för domare, kommer en jämförelse att göras med reglerna i rättegångsbalken och de situationer som föranleder opartiskhet för domare. I uppsatsen används en rättsdogmatisk metod. Material såsom lagstiftning, förarbeten, doktrin och praxis har granskats tillsammans med andra källor som kan få betydelse vid bedömningen av gällande rätt. I uppsatsen konstateras att det framförallt finns risk för att förtroendeskadliga förhållanden aktualiseras om skiljemannen har bindningar till någon av parterna genom kopplingar till den advokatbyrå som denne arbetar på, eller om skiljemannen blivit utnämnd flertal gånger av samma part eller advokatbyrå. Att skiljemannen arbetat med likartade rättsfrågor har sällan ansetts innebära att ett förtroendeskadligt förhållande aktualiserats. Vidare konstateras att skiljemän och domare till största del bedöms likvärdigt i praxis och att de eventuella skillnader som finns till största del beror på respektive förfarandes olika natur.