Rättsintyget - ett bevis av värde? Från skada till utlåtande

Sammanfattning: Rättsväsendets företrädare har ingen möjlighet att besitta hela den flora av sakkunskap som finns tillgänglig i dagens samhälle. För att kunna göra tillförlitliga bedömningar måste därför särskild sakkunskap inhämtas från externa uppdragstagare. Denna uppsats handlar om rättsintygets värde som bevis i brottmål. Rättsintyget utgör en form av medicinsk sakkunnigbevisning och kan få stor betydelse vid olika typer av brott. För att kunna tillmätas stor vikt måste det emellertid innehålla omfattande beskrivningar samt tillförlitliga bedömningar och slutsatser. Ett syfte med uppsatsen har varit att undersöka förekomsten av problem och brister i den rättsintygsskrivande verksamheten. Ett annat syfte har varit att presentera åtgärder som kan vidtas för att förbättra rättsintygens kvalitet. Resultaten visar att det tycks föreligga mer eller mindre allvarliga problem och brister i samtliga delar av handläggningskedjan. Det verkar bland annat saknas en välfungerande dialog mellan företrädarna för juridisk och medicinsk verksamhet. Bristen på riktlinjer för och rättsmedicinsk kompetens hos uppdragsgivarna leder också till att flertalet rättsintyg inte inhämtas på ett tillräckligt tidigt stadium av utredningen. Långa tidsintervaller mellan undersökning och begäran leder ofta till att rättsintyget måste baseras på journalanteckningar från en klinisk undersökning, vilken inte genomförts i anledning av brottsmisstanke. De flesta rättsintyg utfärdas för närvarande av offentligt anställda läkare, vilka saknar erforderlig teoretisk och praktisk kompetens inom rättsmedicin. Många läkare saknar därmed kunskap om rättsintygets funktion och betydelse i brottmål. Förtroendeförhållandet mellan läkare och patient kan också ''smitta av sig'' och leda till rättsintyg som inte uppfyller kraven på objektivitet och opartiskhet. Socialstyrelsens allmänna råd om rättsintyg verkar inte ha lett till några nämnvärda kvalitetsförbättringar. Vissa rättsintyg innehåller fortfarande så allvarliga brister att de utgör hot mot rättssäkerheten i brottmål. Som exempel på uppmärksammade kvalitetsbrister kan nämnas vaga eller ofullständiga skadebeskrivningar, förekomsten av juridiskt och medicinskt språkbruk samt bristfälliga utlåtanden. Avsaknaden av kontrollmöjligheter medför även att problem och brister troligen inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning. Rättsmedicinalverket har presenterat ett åtgärdsförslag som bland annat innebär att endast rättsläkare och kontrakterade läkare ska kunna utfärda rättsintyg vid mer allvarliga brott. Förslaget utgör ett betydelsefullt steg i rätt riktning. Författaren anser emellertid att hög kompetens och rättssäkerhet bör eftersträvas vid samtliga brott. Det vore därför önskvärt att koncentrera all rättsintygsskrivande verksamhet till en begränsad grupp läkare. Åtgärder bör även vidtas för att exempelvis öka kontrollmöjligheterna och förbättra samarbetet mellan uppdragsgivarna och uppdragstagarna.