Riksbankens och ECB:s agerande under finanskrisen 2008/09 : Fungerar teorin även när världsfinanssystemet står nära avgrunden?

Sammanfattning: Lehman Brothers kollaps i september 2008 förändrade världens finanssystem och därutöver påskyndade den pågående processen av maktförflyttningen från G8-gruppen till den s.k. G20-gruppen. Därefter blev centralbanker huvudaktörer för att förhindra en kollaps av hela finansmarknaden. Under den ekonomiska nedgången vidtog Riksbanken och den Europeiska Centralbanken, ECB, penningpolitiska åtgärder för att stabilisera ekonomin i Sverige respektive euroområdet. Uppsatsen analyserar Riksbankens och ECB:s penningpolitik och jämför dessa med varandra med fokus på hur de agerar under stress, i detta fall under finanskrisen 2008/09. Uppsatsen använder en optimeringsmodell som beskriver centralbankers mål, preferenser och restriktioner. Modellen resulterar i en penningpolitiskränteregel, Taylorregeln. Under stress blir det vanliga målet, prisstabilitet, åsidosatt och fokus läggs snarare på ett säkert och stabilt betalningssystem. Till följd av räntesänkningar under hösten 2008 och våren 2009 befinner sig den nominella räntan såväl i Sverige som i eurozonen nära noll, vilket ofta lägger grund för den s.k. likviditetsfällan, ett fenomen som optimeringsmodellen inte kan förklara. Därför kompletteras denna modell med Svenssons och Jeannes modell för analys av centralbanker under stress. Uppföljningen av Riksbankens och ECB:s penningpolitiska möten, ekonomiska indikatorer såsom styrräntor, inflation, arbetslöshet och ekonomisk tillväxt visar giltigheten av optimeringsmodellen under normala omständigheter från januari till augusti 2008. Modellen är dock inte tillräcklig för att kunna beskriva centralbankernas agerande under stress, vilket är fallet för perioden september 2008 till oktober 2009. Modellen med likviditetsfällan visade sig var lämplig för analys av den här perioden. Riksbanken och ECB agerande, inklusive en styrränta nära noll, kan ha bidragit till att stabilisera finansmarknaden och t.o.m. till en viss återhämtning av ekonomin sedan våren 2009. Skillnaderna mellan Riksbankens respektive ECB:s agerande var små. Styrräntan ligger på olika nivåer men de vidtagna åtgärderna genomfördes med samma anledning. Motsatsen till tidsperioden mellan september 2008 och oktober 2009 är uppenbar. Huvudmekanismen, räntekanalen, utnyttjades till nästan 100 procent och andra åtgärder fick vidtas för att kunna stimulera och stabilisera ekonomin och banksektorn. Inflationsmålet åsidosattes på kort sikt och fokusen låg på ett säkert och stabilt betalningssystem. Även om finanskrisen 2008/09 framstår som den värsta ekonomiska krisen i Sverige och euroområdet, hamnade ingen av ekonomierna i likviditetsfällan under en lång period även om några parametrar uppvisar risk för en sådan utveckling. Centralbankerna lyckades att skapa positiva inflationsförväntningar redan under våren 2009 så att det bara finns tecken för en likviditetsfälla under sista kvartalet 2008 och under första kvartalet 2009.