Missbruk av kollektiv dominans - Särskilt om tyst samordning på oligopolmarknader

Sammanfattning: En oligopolistisk marknad kännetecknas ofta av att det föreligger ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan företagen som är verksamma på marknaden. Detta innebär att ett företags uppträdande på marknaden får effekter också för de övriga företagen och att varje enskilt företag måste beakta de andra företagens förväntade reaktion innan det beslutar hur det ska agera på marknaden. Som en konsekvens av marknadens struktur och det ömsesidiga beroendeförhållandet kan så kallad tyst samordning förekomma. Tyst samordning innebär att oligopolisterna samordnar sitt agerande på marknaden utan att kommunicera med varandra. På en marknad där de rätta förutsättningarna föreligger kan företagen genom tyst samordning sälja sina produkter till priser som är högre än de konkurrensmässiga. Genom tyst samordning kan företagen på så sätt maximera sin gemensamma vinst på konsumenternas bekostnad. Eftersom tyst samordning varken innefattar direkt eller indirekt kontakt mellan företagen kan inte artikel 101 i EUF-fördraget tillämpas för att stävja detta fenomen. Parallellt beteende inom ett oligopol utgör inte ett samordnat förfarande i den bestämmelsens mening. I rättspraxis har det dock slagits fast att artikel 102 i EUF-fördraget kan tillämpas på missbruk av en dominerande ställning som innehas gemensamt av två eller flera företag (missbruk av kollektiv dominans). För att en kollektiv dominerande ställning ska kunna föreligga krävs det att de i juridiskt hänseende oberoende företagen, ur ekonomisk synvinkel, uppträder eller agerar tillsammans som en kollektiv enhet på marknaden. För att ta reda på om en grupp av företag tillsammans kan anses utgöra en kollektiv enhet, måste det undersökas om det föreligger så kallade ekonomiska band eller bindningar mellan företagen som gör att de förenas vad gäller deras beteende. Strukturella bindningar eller genomförandet av ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande kan medföra att en kollektiv dominerande ställning föreligger. Enligt rättspraxis under artikel 102 är det emellertid inte nödvändigt med ett avtal eller andra så kallade juridiska band för att kollektiv dominans ska kunna konstateras; ett sådant konstaterande kan istället bero på en ekonomisk bedömning och, i synnerhet, på en bedömning av marknadsstrukturen. Den allmänna uppfattningen i doktrinen är att denna rättspraxis, i kombination med rättspraxis gällande konceptet kollektiv dominans vid koncentrationskontroll, innebär att tyst samordnande oligopolister kan inneha en kollektiv dominerande ställning. Hittills har dock inget missbruksärende gällt missbruk av tyst samordnande företag. Detta kan bland annat bero på bevissvårigheter som kommissionen stöter på. Viktigt att notera är att förekomsten av en kollektiv dominerande ställning inte i sig utgör en överträdelse av artikel 102, utan för att en överträdelse ska kunna konstateras krävs det att ett beteende som utgör missbruk har förekommit. Inget tyder på att tyst samordning i sig betraktas som ett missbruk och detta torde även vara en rimlig ordning. Vad som kan utgöra missbruk av kollektiv dominans får i avsaknad av tillräcklig rättspraxis betraktas som oklart. Det står dock klart att en kollektiv dominerande ställning kan missbrukas även individuellt av ett ensamt företag ingående i det dominerande oligopolet. Detta förhållande kan eventuellt göra artikel 102 till ett effektivare verktyg för att bekämpa bristande priskonkurrens på oligopolistiska marknader.