Utvisning på grund av brott - En studie av institutets teori och praktik

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Författare: Stina Svensson; [2013]

Nyckelord: Law and Political Science;

Sammanfattning: Endast den som är svensk medborgare har en absolut rätt att vistas i landet. När en utlänning begår ett brott kan detta under vissa förutsättningar leda till att utlänningen utvisas. När domstolen avgör om en utlänning ska utvisas på grund av brott görs en avvägning mellan brottets allvarlighet eller risken för att utlänningen återfaller i brott och utlänningens anknytning till Sverige. Uppsatsen angriper lagstiftningen om utvisning på grund av brott ur tre olika vinklar. Den första angreppssättet är att sätta in utvisningsinstitutet i sitt utlänningsrättsliga, kriminalpolitiska och straffrättsideologiska sammanhang för att således studera utvisningsinstitutets plats i rättssystemet. Det andra angreppssättet är att med en rättsdogmatisk metod utreda gällande rätt på området för att mot bakgrund av rättssäkerheten se om lagstiftningen är godtagbar i fråga om förutsebarhet för den enskilda individen. Det tredje angreppssättet är en studie av hovrättsdomar, där uppsatsen redogör för hur institutet tillämpas i praktiken. Slutsatsen är att utvisningsinstitutet inte har samma utgångspunkt som påföljdssystemet i stort och att detta förmodligen beror på utvisningsinstitutets nära koppling till utlänningskontrollen. Medan påföljdsbestämningen i stort på dömande planet utgår från att påföljden ska stå i proportion till brottet, är utvisningsinstitutets utgångspunkt att utvisningen ska stå i proportion till brottet och de effekter som utvisningen kan tänkas ha för utlänningen. Slutsatsen av rättsutredningen är att lagstiftningen trots sin öppna karaktär, genom Högsta domstolens tolkning har fått en något tydligare innebörd, men att rättsläget ändå kan vara oförutsägbart för den enskilda individen särskilt i fråga om vilken anknytning som kan väga över skälen för utvisning. Men då denna avvägning endast är till fördel för den enskilda bör kraven på förutsebarhet inte ställas lika högt. Studien av hovrättsfall visar att avvägningen mellan skäl för utvisning och utlänningens anknytning till Sverige i de allra flesta fall inte vållar domstolen särskilt stora problem då den utlänning som blir föremål för utvisning sällan har någon anknytning till Sverige. I ett flertal fall förekommer dock att domstolen konstaterar att en utlänning inte har någon anknytning till Sverige trots att denne vistats här under en tid. I dessa fall hade det varit önskvärt, mot bakgrund av kraven på rättssäkerhet, om domstolen utförligare motiverade bristen på anknytning. I de fall där domstolen nämner anknytning till det svenska samhället framstår värderingen av vilken typ av anknytning som tillmäts betydelse som relativt enhetlig. Uppsatsen utmynnar i en rekommendation att ändra lagstiftningen på området för att styrka institutets enhetlighet med påföljdssystemet i stort samt öka rättssäkerheten på området. Rekommendationen är att tydligare koppla de skäl som kan leda till utvisning till brottets straffvärde. En sådan lagstiftning skulle öka förutsebarheten för den enskilde, samtidigt som den hela människan i all sin komplexitet fortfarande skulle kunna beaktas då skäl för utvisning föreligger.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)