Metafysik för vilddjur : En ekokritisk läsning av Donna Tartts The Secret History

Sammanfattning:

Naturen i The Secret History beskrivs både som en ytlig omgivning, som instinkter och lagar, som material eller fenomen. Det ges uttryck både för hur människor kan kontrollera och använda sig av den, och hur det är någonting som står över oss. Detta kan tyda på att naturen, istället för att vara någonting annat än människan, är ett intrikat system av påverkan som vi innefattas i. Samtidigt skiljs dock människan från naturen genom språket, där ord som mänskligt, kultiverat, artificiellt och rationellt får sin betydelse i motsättning till djuriskt, primitivt, naturligt och instinktivt. Djuriskhet skildras tillexempel både någonting som finns inom alla människor, och något som skiljs ifrån det mänskliga genom att benämnas som djuriskt. Romanen kan således sägas vara väldigt realistisk i dagens samhälle med ”complex and contradictory attitudes to ’nature’ and our place within it”. Samma sak gäller huvudpersonerna och händelserna i boken. Drivet bakom backanalen är att förlora det rationella och mänskliga jaget, att helt gå upp i det primitiva och djuriska, i naturen. De upphöjer det irrationella, samtidigt som de närmar sig detta rationellt. De försöker använda sig av kulturen för att komma närmare naturen, de försöker forcera fram det naturliga. De avslöjas som förljugna så till den grad att det kan anses vara deras sanna natur. Romanen efterliknar en tragedi men innehåller även element från den kritiska komedin. Allting blir komplext och motsägande, det går således inte att läsa ut något entydigt svar på hur man ser på eller använder sig av naturen, utan det är just komplexiteten som förmedlas. Även om berättelsen går ut på att bli en del av, eller inse att vi är, en del av naturen, så visar dessa ständiga motsättningar på hur vårt tänkande och vårt språk sätter upp hinder för att fullständigt kunna gå upp i naturen, eftersom allt tänkande och talande om naturen kräver att vi distanserat oss från den. Människorna är alltså i grunden en naturlig varelse, men som skiljer sig från den i ögonblicket de reflekterar över naturen, det blir alltså en slags metafysik för vilddjur. Även om Tartts roman således inte ger någon entydig bild av naturen eller ger anspråk på att vara sann mot någon slags objektiv natur kan den i högsta grad anses vara sann mot vår komplexa och motsägande syn på, diskurs om, och användning av naturen.