Samarbeta trots olika uppfostringsideér : En vetenskaplig essä om samarbete mellan pedagoger och föräldrar i förskolan

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på grundnivå från Södertörns högskola/Lärarutbildningen

Sammanfattning: Syftet med den här essän är att belysa vikten av föräldrakontakt i förskolan genom att undersöka hur en pedagog bör förhålla sig till sin egen och föräldrars syn på gränssättning och uppfostran. Essäns utgångspunkt är en självupplevd situation där ett barn blir hämtad av sin förälder på förskolan. Föräldern verkar inte sätta tillräckligt tydliga gränser för att få med sig barnet hem när han önskar. I situationen framkommer det att pedagogen och föräldern har olika syn på uppfostran och gränssättning och därmed olika förhållningssätt när de bemöter barnet. Problemet blir hur pedagogen ska förhålla sig till deras olika förhållningssätt och bemöta föräldern på förskolan. Ska pedagoger påverka föräldrars uppfostran och gränserna de sätter? Och hur ska det göras i sådana fall? Essän belyser hur ett gott samarbete kan ske genom kommunikation mellan pedagog och förälder. Den belyser också vilka aspekter som kan vara viktiga att ta hänsyn till när föräldrar och pedagoger sätter gränser för barnen. Den vetenskapliga inriktningen på uppsatsen är hermeneutisk och ett normkritiskt perspektiv intas för att få en bred reflektion. Den teoretiska utgångspunkten för essän är forskaren Diana Baumrinds tre uppfostringsstilar. De tre uppfostringsstilarna är den auktoritära, den fria och den auktoritativa uppfostringsstilen. Några begrepp som används i uppsatsen är modellmakt, kunskapsmakt, det kompetenta barnet, personliga gränser, generella gränser och auktoritet. Jag kommer att undersöka följande två frågeställningar för att kunna reflektera kring berättelsen: Hur påverkar förskolans och hemmets olika uppfostringsstilar och syn på gränssättning barns lärande och utveckling? Hur bör en god kommunikation och ett gott samarbete ske mellan pedagog och föräldrar gällande barns uppfostran? Genom undersökningen har jag kommit fram till att föräldrasamarbete bidrar till mycket positiva effekter för barns lärande och utveckling. Pedagoger och föräldrar behöver samtala om deras olika förhållningsätt för att lära hur de ska samarbeta i framtiden. Att sätta gränser skapar trygga barn men gränserna behöver anpassas efter varje barn. Genom vägledning av vuxna utvecklar barn sin känslouppfattning och de lär sig ta hänsyn till andras känslor. Den auktoritära uppfostringsstilen är inte eftersträvandsvärd i dagens samhälle. Den auktoritativa uppfostringsstilen är eftersträvansvärd och jag uppfattar den som en norm i förskolan. Det för att föräldrars förhållningssätt i hemmet är likvärdigt med förskole pedagogernas och värderingarna i läroplanen. Barnen får därmed erfarenheter hemifrån som är till fördel i förskolan. Den fria uppfostran ger inte barnen lika fördelaktiga erfarenheter.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)