Hantering av mjältbrandsutbrott hos nötkreatur : en studie av utbrott i I-länder

Sammanfattning: Mjältbrand är en sjukdom som drabbar både människor och djur. Den orsakas av bakterien Bacillus anthracis som bildar miljötåliga sporer. De kan överleva i jorden i många år och när rätt förutsättningar finns kan vegetativa celler utvecklas och framkalla sjukdom . Mjältbrand, eller antrax förekommer världen över och i Sverige har vi sporadiska utbrott bland framför allt nötkreatur. Syftet med denna litteraturstudie är att utvärdera hur man hanterat olika mjältbrandsutbrott i industrialiserade länder och vilka lärdomar vi kan dra av det i Sverige, där vi dessutom är styrda av epizootilagen. I länderna som jämförs finns både de med sporadiska utbrott och de där sjukdomen i vissa områden förekommer endemiskt. Gemensamma nämnare i den globala hanteringen har visats vara att hålla djur i karantän, att hitta smittkällan och isolera denna samt att vaccinera övriga djur på gården och i ett restriktionsområde omkring den smittade besättningen. I bakgrunden till flertalet utbrott har också gemensamma väderförhållanden noterats. Utbrotten kommer typiskt under en varm och torr sommar, som föregåtts av hög nederbörd och/eller översvämning vilket kan ha rört upp sporer i marken. Förekomsten av mjältbrandsgravar har noterats som en potentiell smittorisk vid t.ex. grävningsarbeten och dikning då sporer kan frigöras. En nyckelroll i hanteringen utgörs av vaccination. I endemiska områden sker kontinuerlig årlig vaccination och vid mer sporadiska utbrott används vaccination för att bekämpa och kontrollera smittspridning. Tidpunkten är av högsta vikt i en välfungerande vaccinationsstrategi då ett visst tidsspann krävs för att uppnå tillräckligt immunsvar. I endemiska områden rekommenderas vaccination cirka fyra veckor före betessläpp. Nationellt är den största risken för utbrott de otaliga mjältbrandsgravar som finns utspridda i landet. De är begravningsplatser från utbrott under de senaste seklen, men platserna är dåligt geografiskt utmärkta. Om inte en adekvat kadaverhantering skett finns risken att livsdugliga sporer finns kvar i jorden och under rätt förutsättningar kan dessa förorsaka sjukdom hos djur. Det kan konstateras att vi sannolikt aldrig kan kalla oss fria från mjältbrand, men med en god övervakning och uppmärksamhet kan misstänkta fall snabbt påvisas och åtgärder vidtas. Med tidig vaccination kan mortaliteten minska och symtomfria djur förhoppningsvis förbli friska. Hittar man de sjuka djuren enbart ett fåtal timmar efter att symptom utbrutit är antibiotika ett välgrundat behandlingsalternativ, då bakterien generellt är känslig för de flesta antibiotikagrupper. Dock har vårt senaste utbrott här i Sverige år 2013 bekräftat misstanken att resistens kan uppstå snabbt. Avslutningsvis kan det fastställas att trots sin nyckfulla natur är mjältbrand en sjukdom som går att hantera och att vikten av en fungerande vaccineringsstrategi är stor. Uppmärksamhet bör också fästas på betes- och foderhantering från riskområden, det vill säga områden med översvämning följt av torka och med en känd mjältbrandsgrav i närheten som möjlig smittkälla.