Jäderlund som kannibal? Den litteraturkritiska diskursen kring poesiöversättarens röst i fyra svenska Dickinsonöversättningar

Sammanfattning: Uppsatsen granskar den litteraturkritiska diskursen kring poesiöversättarens röst i fyra svenska översättningar av Emily Dickinsons poesi. Undersökningsmaterialet består av den efterföljande litteraturkritiken av Erik Blombergs och Johannes Edfelts översättning från 1949, Ellen Löfmarcks översättning från 1950, Ann-Marie Vindes översättning från 2010 och Ann Jäderlunds översättning från 2012. Uppsatsen undersöker huruvida poesiöversättarens röst granskas i högre grad om översättaren själv är verksam poet och om fokus skiftar från översättningen till översättaren när översättarens röst kan identifieras utanför översättningen. Därtill försöker uppsatsen klargöra vad litteraturkritiken uppfattar som poetens röst i poesiöversättning. Bakgrunden tar fasta på poetens roll som översättare och begreppet översättarens röst samt redogör för teoriska utgångspunkter för den poetiska texten. Dessa teoretiska utgångspunkter sammankopplas med de två senaste översättarnas strategier för att kunna utreda vad kritikerna tolkar som översättarens röst. Den övergripande slutsatsen är att granskningen av översättarens röst ökar markant om översättaren är poet, vilket leder till att fokus förflyttas från översättning till översättare. Den fördjupade slutsatsen är att kritikerna förväxlar översättningsstrategi med översättarröst och därför likställer översättningsstrategiska val, såsom fokus på dikternas lexikaliska nivå eller på oregelbundenheter framom regelbundenheter, med en framträdande översättarröst.