Andelsägarlägenheter i praktiken

Sammanfattning: Andelsägarlägenheter är en upplåtelseform för bostäder som innebär att man får dispositionsrätt till en lägenhet genom att köpa en andel av fastigheten den är belägen inom. Fastigheten får inte vara vilken som helst, utan ska omfattas av den så kallade Andelsägametoden. Mer specifikt ska den omfattas av dess avtal och regler. Andelsägarmetoden är alltså ett verktyg – en metod – som är särskilt framtaget för att möjliggöra andelsägarlägenheter. Den får endast utnyttjas av professionella fastighetsbolag, som inom metoden kallas för grundandelsägare. Syftet med denna metod är emellertid inte att endast ge upphov till andelsägarlägenheter, utan att skapa en fastighet där både hyresrätter och andelsägarlägenheter existerar gemensamt. Ända sedan dess bildning har metoden och upplåtelseformen fått både kritik och beröm. Gemensamt för alla studier som gjorts dock, är att de haft en teoretisk utgångspunkt med mindre betoning på hur andelsägarlägenheter fungerat i praktiken. Än mer viktigt, finns lite information kring hur andelsägare –de som besitter en andelsägarlägenhet – tänker och tycker om upplåtelseformen. Med utgångspunkt i detta formades syftet och frågeställningarna i arbetet, vilka går ut på att undersöka hur andelsägare upplevt upplåtelseformen och vad som varit avgörande i deras köp. Eftersom detta kräver en god förståelse av upplåtelseformens innebörd, har det även varit ett delsyfte att undersöka detta. För att tillfredsställa syftet med arbetet har intervjuer genomförts, dels med sju andelsägare och dels med en representant för Andelsägarbolaget, som är det bolag som utvecklat Andelsägarmetoden. Den senare bistod med svar på frågor kring och klarheter kring metoden och upplåtelseformen. Resultatet visar att samtliga intervjuade tyckte att det låga priset på andelägarlägenheter varit viktigt i deras köp. Dessa intygade även om att oförmågan till belåning var något som avskräckte, men inte avgjorde köpet. Andelsägares upplevelse av upplåtelseformen har i stort sett varit positiv. De var mycket belåtna med det uppdelade ansvarsförhållandet. Dessutom var dem nöjda med det större ansvarstagandet som kom av upplåtelseformen. Dock fanns oro bland dem angående belåningsbarheten och det framhävdes att grundandelsägaren borde ta ansvar i frågan. Den ifrågavarande grundandelsägaren hade dock inte ansett att den har ansvar i frågan. Relevansen i resultatet kan diskuteras då intervjuerna endast omfattade en liten del av det befintliga beståndet med andelsägare. Priset kan vara ett tillfälligt attribut med upplåtelseformen och är inte nödvändigtvis ett faktum med den. Vem som faktiskt ska ansvara för upprättandet av belåningsbarhet kan också diskuteras. Argument kan framhävas att detta är grundandelsägarens uppgift, men den åsikten delades inte av grundandelsägaren. Sammantaget var upplåtelseformen mycket attraktiv för de som hade köpt andelsägarlägenheter och priset var mest avgörande vid köpet. Deras upplevelser hade varit positiva och upplåtelseformens juridiska upplägg ansågs vara smart. Dock fanns oklarheter med den, exempelvis angående vem som är ansvarig för upprättande av belåningsbarhet.