"Der Taubstumme ist ein ordentlicher Mensch, wie der Hörende!" : Frågan om människan och de dövstummas människostatus under upplysningen.

Sammanfattning:

Under upplysningstiden tog den systematiska undervisningen av dövstumma fart. Detta väckte uppmärksamhet och många av deras lärare i både Frankrike och Tyskland blev kända och hyllade för sina prestationer. Dessutom blev den dövstumme ett alltmer vanligt inslag i filosofisk och pedagogisk debatt. Man ställde sig frågor vad de dövstumma kunde lära sig, vilka kunskaper de besatt utan utbildning och man debatterade flitigt vilken undervisningsmetod som var den bästa.    Dessutom dök de dövstumma upp i mer utpräglat filosofiskt tänkande. Denna figur utan talspråk blev till ett dynamiskt inslag och en utmaning i den samtida debatten och europeiska tankeutbytet. I och med att de dövstummas inre liv inte var tillgängligt och möjligt att undersöka kom en mängd föreställningar att projiceras på dem och de användes som medel i filosofiska debatter av epistemologiskt, antropologiskt och psykologiskt slag.   Den här undersökningen vill med hjälp av samtida tyskt tidskriftsmaterial och tre filosofiska texter titta närmare på hur man förstod de dövstummas väsen och i vilken mån den dövstumme var ett sant mänskligt väsen. Till tre figurer (det vilda barnet och skogsmänniskan) fogas den dövstumme som en tredje gestalt, vars närvaro ställde trängande frågor om människans väsen. Vem var den dövstumme och vad var det som gjorde att många av samtidens tänkare ställde sig tveksamma till om den dövstumme var en verklig människa? Vad skulle tillkomma för att han skulle räknas som en sådan?   De dövstumma kom att kopplas samman med vildhet, djuriskhet och beskrivas som ofullbordade människor vars realiserande ålåg dövstumlärarna. Men trots detta tänkte man sig att de kunde bli verkliga människor i och med att de omfattades av föreställningen om en för människan typisk perfectibilité. I undersökingen argumenteras det för att några central aspekter av att göra människor av de dövstumma bestod i att ge dem språk och därmed ett förnuft, att skapa ordning i deras inre och att skapa ett jag.

Conrad Amman (1669–1724), Abbé L'Epée (1712-1789), Samuel Heinicke (1727-1790), K. P. Moritz (1756-1793)