Uppehållstillstånd grundat på nyligen etablerade förhållanden : en jämförelse mellan svensk och norsk lagstiftning

Detta är en Kandidat-uppsats från Karlstads universitet/Handelshögskolan

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar likheter och skillnader mellan svensk och norsk lagstiftning för par i nyligen etablerade förhållanden i Sverige och Norge. Syftet med båda länders lagstiftning är att stoppa att förhållanden ingås med syfte att erhålla uppehållstillstånd. För att utreda om ett förhållande är seriöst eller inte, görs en seriositetsprövning av förhållandet. Tanken bakom en sådan prövning är att avgöra förhållandets seriositet. Genom en seriositetsprövning tittar respektive myndighet i något av länderna på faktorer som exempelvis hur länge paret har känt varandra, hur ofta parterna har kontakt med varandra, samt om de båda har ett gemensamt språk att kommunicera på. Dessa kriterier hjälper myndigheterna i respektive land att fatta beslut om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller inte. Problematiken som en seriositetsprövning innebär är att svensk lagstiftning anger vaga begrepp och inte klara rekvisit som ska vara uppfyllda. Exempelvis framgår det inte exakt hur lång tid parterna ska ha känt varandra för att betrakta förhållandet som seriöst.  För ett förhållande mellan en norsk medborgare och en utlänning från ett tredje land, ges ingen möjlighet för dem att bosätta sig i Norge, om inte vissa kriterier har uppfyllts. Det ges ingen möjlighet för utlänningen att bosätta sig i Norge med sin partner, om inte paret tidigare bott tillsammans under en period om minst två år, eller att paret väntar barn eller har barn tillsammans. Sverige har inte liknande krav på att paret ska ha bott tillsammans utomlands i minst två år eller att paret väntar eller har barn tillsammans, för att kunna bosätta sig som ett par i landet. Överlag kan svensk lagstiftning på området sägas vara mer liberal i denna fråga.  Ett problem som kan tänkas uppstå i norsk lagstiftning är när ett förhållande där parterna inte bott tillsammans, inte har eller väntar barn tillsammans. Paret kan då tänkas söka sig till ett land vars nationella lagstiftning inte uppställer liknande krav för att beviljas uppehållstillstånd. Sverige som inte har dessa krav om att paret ska ha barn eller att dem måste ha levt tillsammans sedan tidigare, kan tänkas utgöra ett möjligt val av land att bosätta sig i. Respektive land har skillnader när det gäller tiden för när ett permanent uppehållstillstånd kan beviljas. I Norge rör det sig om en femårs-period, inkluderat tiden som paret ska ha bott tillsammans utomlands, samt en treårs-period när paret väl bosatt sig i Norge, innan ett permanent uppehållstillstånd kan beviljas. Sverige har inte denna långa tid innan ett permanent uppehållstillstånd kan utfärdas, istället är det ett krav att paret levt tillsammans i Sverige under en tvåårsperiod innan ett permanent uppehållstillstånd ges. I praktiken har dock tvåårsperioden utökats till tre år, då migrationsverket har en hög väntetid innan det kan fattas ett beslut i ärendet. Det förs i uppsatsen en analys kring farhågorna att en utlänning tvingas stanna kvar i ett förhållande som karaktäriseras av våld och kränkningar, på grund av rädsla att inte få stanna kvar i landet. När ett förhållande för en utlänning som har uppehållstillstånd med anledning av ex ett samboförhållande upphör, räknas det med att utlänningen lämnar landet och får sitt uppehållstillstånd återkallat. Detta ökar risken för att utlänningen i förhållandet utsätts för övergrepp och våld samtidigt som denne inte vågar anmäla detta till respektive lands polismyndighet. Eftersom att tiden för att bli beviljad ett permanent uppehållstillstånd i de båda länderna utgörs av en period om två till fem år, uthärdar utlänningen tiden trots att det förekommer våld, på grund av att kunna ansöka om permanent uppehållstillstånd efter att tidsgränsen är uppnådd. Det fastslås i uppsatsen att norsk rätt har ett tydligare och lägre beviskrav än svensk rätt för utlänningen när denna utsätts för våld, att fortsatt bli beviljad uppehållstillstånd när våld ägt rum i förhållandet. Likaledes leder detta till att lagstiftaren bör titta på hur utformningen av misshandelsbestämmelsen är utformad i Norge, för att bättre kunna stärka skyddet för utlänningen att bli utsatt för våld i relationen. 

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)