Onlineleverantörers ansvar för användaruppladdat material genom överföring till allmänheten - med särskilt beaktande av Ziggo-avgörandet

Sammanfattning: I mars 2019 röstade EU-parlamentet igenom Direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden (”DSM-direktivet”) som medför förändringar i ansvarsstrukturen för upphovsrättsliga intrång på nätet. Direktivets kanske mest kontroversiella artikel är art 17 som behandlar ansvar för särskilda internetplattformar, så kallade ”onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll” (”onlineleverantörer”). Genom art 17 blir onlineleverantörer såsom YouTube direkt ansvariga för det material som deras användare laddar upp. I en av beaktandesatserna till direktivet anges att direktivet klargör när en onlineleverantör utför en överföring till allmänheten. Om direktivet utgör ett klargörande skulle det innebära att onlineleverantörer redan idag kan bli ansvariga som överförare till allmänheten mot bakgrund av art 3(1) Infosoc-direktivet. Att ålägga onlineleverantörer ansvar för användaruppladdat material aktualiserar även art 14 E-handelsdirektivet. Art 14 erbjuder, mot uppfyllande av bestämmelsens rekvisit, en ansvarsbegränsning för mellanhänder som lagrar användaruppladdat material. Denna uppsats syftar främst till att kartlägga vilka möjligheter det finns att ålägga en onlineleverantör ansvar som överförare till allmänheten genom lagring av användaruppladdat material, före och efter DSM-direktivets inträde. Uppsatsen syftar även till att undersöka vilka gränser art 14(1) E-handelsdirektivet ställer upp för åläggande av ett sådant ansvar. Sammanfattningsvis kan genom uppsatsen visas att det finns möjligheter att använda de i praxis utvecklade ansvarsrekvisiten för tillämpning i förhållande till onlineleverantörers ansvar för användaruppladdat material. Ansvarskriterierna inkluderar bland annat kriterier om kännedom i förhållande till olagligheten av det uppladdade materialet, vilka kan variera i styrka beroende på typ av mål. De ansvarskriterier som utvecklats avseende art 3(1) Infosoc-direktivet är snarlika de som används för att definiera ansvarsfrihet i art 14(1) E-handelsdirektivet. Det är troligt att EU-domstolen, främst genom Ziggo-avgörandet, har minskat avståndet mellan bestämmelserna och på så sätt indirekt och till viss del har harmoniserat det upphovsrättsliga medverkansansvaret. Art 17 DSM-direktivet är strängare än art 3(1) Infosoc-direktivet på så sätt att den förstnämnda artikeln automatisk aktualiserar ansvar för onlineleverantören vid uppladdning av intrångsgörande material, såvida onlineleverantören inte kan visa att denne har uppfyllt kriterierna för ansvarsfrihet under art 17(4) DSM-direktivet. Denna uppsats syftar främst till att kartlägga vilka möjligheter det finns att ålägga en Onlineleverantör ansvar som överförare till allmänheten genom lagring av användaruppladdat material, före och efter DSM-direktivets inträde. Uppsatsen syftar även till att undersöka vilka gränser art 14(1) E-handelsdirektivet ställer upp för sådant ansvar. Sammanfattningsvis kan det visas genom uppsatsen att det finns möjligheter att använda de i praxis utvecklade ansvarsrekvisiten för tillämpning i förhållande till Onlineleverantörers ansvar för användaruppladdat material. De inkluderar bland annat ett kännedomskriterium i förhållande till det olagliga materialet, vilket kan variera i styrka beroende på typ av mål. De ansvarskriterier som utvecklats avseende art 3(1) Infosoc-direktivet är snarlika de som används för att definiera ansvarsfrihet i art 14(1) E-handelsdirektivet. Det är troligt att domstolen, främst genom Ziggo-avgörandet, har minskat avståndet mellan bestämmelserna och på så sätt indirekt harmoniserat medverkasansvaret till viss del. DSM-direktivet är dock strängare än art 3(1) Infosoc-direktivet på så sätt att en uppladdning av skyddat material automatisk aktualiserar ansvar, såvida Onlineleverantören inte kan visa att denne har uppfyllt kriterierna för ansvarsfrihet under art 17(4) DSM-direktivet.