Tidsbegränsade anställningar- en komparativ studie av Sverige och Spanien i ljuset av EG-rätten och EU:s sysselsättningspolitik

Sammanfattning: Det kunskapsbaserade samhället som västvärlden lever i idag ställer högre krav på flexibilitet, både från arbetstagarens och från arbetsgivarens sida än vad det traditionella industrisamhället gjorde. De ökade kraven på flexibilitet medförde en acceptans hos den svenska och spanska lagstiftaren för den tidsbegränsade anställningsformen. Acceptansen i Sverige skedde dock först under rigorösa former för att senare uppluckras och tillåta flera olika former av sådana kontrakt. I Spanien var utvecklingen den motsatta. Under 1980-talet tilläts visstidsanställning under generösa regler samtidigt som reglerna avseende tillsvidareanställning var komplicerade. Det ledde, tillsammans med andra faktorer, till en massiv eskalering av de tidsbegränsade anställningskontrakten. Under 1990-talet infördes istället stränga regler kring dess användning. I EU ökade visstidsanställningarna kraftigt under mitten av 1980-talet vilket återspeglar Spaniens utveckling medan eskaleringen nådde Sverige först på 1990-talet. Uppsatsen behandlar den tidsbegränsade anställningen utifrån två perspektiv nämligen i förhållande till sysselsättningen i dess helhet samt genom materiell rätt avseende visstidsanställningen. I EU finns det främst två olika regleringssätt som kan påverka visstidsanställningen. Det ena sättet är den mer traditionella lagstiftningen i form av direktiv. Metoden har dock reformerats avseende arbetsrätten genom att man låter arbetsmarknadens parter på EU-nivå delta i betydande utsträckning i lagstiftningsprocessen. Arbetsmarknadens parter på EU-nivå låg bakom visstidsdirektivet. Det inriktar sig främst på tre frågor. Den ena är att förhindra missbruket av visstidsanställningsformen. Den andra gäller tillämpningen av icke-diskrimineringsprincipen avseende visstidsanställda i förhållande till tillsvidareanställda. Den tredje avser att föra fram information till de visstidsanställda. De spanska lagarna förändrades inte avsevärt av visstidsdirektivet. I Sverige tillkom en ny lag för att uppfylla kravet på icke-diskriminering. Behovet av den var dock kontroversiellt. Vidare förs i ett annat direktiv, en likhetsprincip fram mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda avseende säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Det finns också ett direktiv som är användbart vid längre visstidsanställningar och som förtydligar anställningens innebörd. År 2003 hade varken Sverige eller Spanien några anmärkningar från Europeiska kommissionen avseende implementeringen av de tre direktiven. Det andra regleringssättet är en sysselsättningspolitisk process. Den utnyttjar EU-institutionernas icke-bindande dokument samt tvingar medlemsstaterna att vara aktiva genom att rapportera om hur de har tillämpat EU:s riktlinjer i landet. Arbetsmarknadens parter är också till viss del involverade. Den här metoden inbegriper de aspekter av sysselsättningen som anses vara viktigast för att stärka sysselsättningen i EU. Medlemsstaterna skall främst fokusera på de aspekter som är av direkt betydelse i just den enskilda staten. I Sverige följer visstidsanställningen EU:s genomsnitt och utgör inget högprioriterat sysselsättningsområde 2003. Spanien har däremot en väldigt hög nivå av visstidsanställningskontrakt och skall enligt dokumenten 2003 fokusera på åtgärder som kan minska dess utnyttjande. Sverige och Spanien har idag likartade lagstiftningar avseende tidsbegränsade anställningar.